Förord och denna blogg

“En vän som kommit till Sverige som flykting berättade för mig om den första tiden i det nya landet. Han beskrev det som om en dimma omgav det främmande samhället. Så blev han bekant med en svensk man som gav honom tips och råd som vägledde honom genom dimman så han kunde etablera sig i sitt nya land.

Under en av  utflykterna med de afghanska pojkarna till Strandhem i Örkelljunga, satt jag en tidig morgon på bryggan nere vid sjön. Solen hade just gått upp, älvorna dansade på det spegelblanka vattnet. Då kom jag att tänka på min väns berättelse om sin första tid i Sverige. Bryggan skulle kunna byggas ut till en bro genom älvdansens dimmor över det mörka vattnet till fast mark på andra sidan.”

Christina Spännar

Bild1_JO_blogg

Förord
Vi lever i en märklig tid. Framför våra ögon pågår en stor migrationsvåg av ensamma barn. Något liknande har inte hänt sedan de finska vinterkrigsbarnen kom till Sverige på 40-talet.

De barn, som utan föräldrar, nu flytt hit undan krigets fasor har gjort en annan resa. De kommer från länder vi inte vet mycket om. Vilka är dessa barn och ungdomar, vad tänker de på och hur är livet i Sverige? Vi har lärt känna och lyssnat till några av dem. De är alla från Afghanistan.

Hur deras berättelser kommit till och vad de har att säga kan man läsa i denna rapport, som summerar tre års projektarbete. Här kan man också få veta hur vi sökt arbetsformer som kan underlätta den svåra etableringsfasen. Vi berör också det komplicerade i att återförenas som familj.

Vi vänder oss till alla som arbetar med barn, ungdomar och föräldrar. Men också till alla som är nyfikna på vad som sker i vår samtid. Känns läsningen tung – bläddra vidare till pojkarnas berättelser och det öppnas en ny värld.

En av de unga sammanfattar vår tid tillsammans såhär:

– Jag har fått hjälp, ni har fått hjälp, vi hade kul!

Det är bara att instämma!

Vi tackar särskilt Arvsfonden för ekonomiskt och personligt stöd!

Lund den 8 november 2013

Vibeke Bing, projektledare, folkhälsovetare
Christina Spännar, projektledare, sociolog

Bloggen
Denna blogg “Som Broar Över Mörka Vatten” dokumenterar ett integrationsprojekt som avslutades september 2013. Innehållet här är identiskt med den tryckta rapporten med samma namn som också finns att ladda ned som PDF här.

Projektet genomfördes av Transnationella Stiftelsen för Freds- och Framtidsforskning, TFF, i Lund och finansierades av Arvsfonden.

Inledning

Projektet Som broar över mörka vatten har haft som övergripande syfte att stärka människor i övergångsskeden i livet. De övergångsskeden som här står i fokus är att bli förälder, att migrera – när man lämnat sitt sociala sammanhang och ännu inte fått fotfäste i ett nytt – samt att som familj hitta tillbaka till varandra efter år av splittring.

Särskilt i de två sistnämnda fallen har brobyggare avgörande betydelse för hur man tar sig genom övergångsskedet. Med sin lekmannaexpertis, grundad i såväl självklar hemkultur som kunskap om det nya samhället och dess kultur, länkar brobyggaren det gamla och välbekanta med det nya och främmande.

Projektet tar utgångspunkt såväl i arbetssättet Pedagogisk familjedokumentation som sedan 2002 utvecklats på familjecentralen Familjehuset Trädet i Västra Frölunda, Göteborg, som i integrationsprojektet Frusna fötter. Det senare pågick 2007 – 2008 i Eslöv och Malmö. Continue reading

Kapitel I – Om berättelsen, brobyggaren och integrationen

Berättelsen har varit vägledande under hela projektet. Projektets deltagare har enskilt och tillsammans på olika sätt dokumenterat delar av sina livsberättelser. När orden inte räcker till har man använt bilder som framkallat berättelser.

Vid det första mötet med ett tiotal ensamkommande pojkar på PUT-boende (PUT står för Permanent uppehållstillstånd) i Malmö, fick de plocka ett av många vykort som spritts ut på bordet. Sedan fick de berätta varför de valt just den bilden. Läs mer om detta i Kapitel V!

Att berätta om sitt liv är samtidigt en väg att förstå sig själv och sina handlingar. Det kan fungera terapeutiskt som en form av självhjälp, ett sätt att få distans till och sammanhang i sitt liv. De händelser man väljer att berätta om ger struktur och mening åt livsberättelsen. Denna är samtidigt en pågående och ömsesidig process mellan berättare och lyssnare.

Men berättelsen blir ny varje gång den berättas eftersom man anpassar berättelsen efter vem som lyssnar. På så vis förmedlar man olika sidor, delar eller versioner av den utan att för den skull fara med osanning. Vissa händelser berättar man gärna om för vem som helst, medan andra kräver förtroende och tillit för att förmedlas. Hur man ser på tidigare händelser förändras också i ljuset av senare händelser. Livet är en pågående tillblivelseprocess genom upprepade omtolkningar. Man lever livet framlänges men förstår det baklänges, som danske filosofen Søren Kirkegaard uttryckte det.

I detta avsnitt framförs några tankar kring hur berättelsen kan leda till verkliga möten mellan människor och vad sådana möten innebär. Eftersom berättelsen har betydelse för att skapa sammanhang och kontinuitet i livet, sätts också begreppet sammanhang under lupp. Continue reading

Kapitel II – Familjehuset Trädet

Berättelsen och berättandet är en betydelsefull del av projektet “Som broar över mörka vatten”. Inspirationen att använda personliga berättelser i bild och text, som ett inslag i integrationsarbetet, kom från Familjecentralen Trädet i Göteborg. Arbetssättet, som kallas Pedagogisk familjedokumentation, har utformats av två pedagoger på familjecentralens öppna förskola. Ett par hundra föräldrar har deltagit i grupper där de arbetat med fotodagböcker för att bevara sina små barns historia. Som en del av projektet finns nu en handbok i Pedagogisk familjedokumentation.

Man kan se det nyblivna föräldraskapet som ett övergångsskede i livet där man bär med sin egen historia in i en ny livsfas där barnet för historien vidare. Något liknande äger rum för den som lämnar sitt hemland och skall finna en framtid i ett nytt land. Utifrån dessa tankegångar har arbetssättet tillämpats på nyanlända arabisktalande familjer på familjecentralen Familjens Hus i Malmö (Kapitel III) samt på ensamkommande barn och ungdomar i Malmö och Eslöv (Kapitel IV). Continue reading

Kapitel III – Familjens Hus


Brobyggaren på Familjens Hus

Två familjecentraler har deltagit i projektet, Familjehuset Trädet i Göteborg och Familjens Hus i Malmö. På Familjehuset Trädet har pedagogernas arbete med Pedagogisk familjedokumentation (Kapitel II) legat till grund för en del av projektet “Som broar över mörka vatten”.

Familjens Hus i Malmö har arbetat såväl med Pedagogisk familjedokumentation som med brobyggare, en annan viktig del av projektet. Brobyggaren på Familjens Hus, Mahasen Al-Zubeidi, har arbetat där sedan 2008. Nu är tjänsten permanentad. Hon och Britt Harborg, som är förskollärare, har varit kursledare i de arabisktalande grupperna som arbetat med Pedagogisk familjedokumentation.


Södra Innerstaden

Södra Innerstaden är den till ytan minsta stadsdelen i Malmö. Den är belägen mitt i stan och är byggnadsmässigt Malmös äldsta stadsdel. Området Möllevången började byggas 1904 och samtidigt anlades Möllevångstorget. Mer än hälften av områdets hus är byggda före 1940 och består av smålägenheter om ett eller två rum.

Området har mer eller mindre samma karaktär i dag som när det byggdes för över 100 år sedan, bostäder, arbeten, torghandel, butiker och kaféer. Men numera har området också en hög koncentration av ställen för teater, utställningar, film och även Malmös mesta scener för musik. Detta gör att många människor rör sig i och passerar stadsdelen. Folklivet är stort och rörligt, både natt och dag.

I stadsdelen bor det ca 34 000 personer från ca 100 olika länder. Det är en ung befolkning, en tredjedel är i 20 – 30-årsåldern. Ungefär en tredjedel av befolkningen har utrikesfödda föräldrar.

I Södra Innerstaden finns 4 skolor, 30 kommunala förskolor, 4 enskilda förskolor, 2 öppna förskolor och en familjeförskola. 


Familjecentralen Familjens Hus

Familjen Hus är en familjecentral som är beläget i Möllevångsområdet, alldeles intill Folkets Park. Familjecentralen drivs av Malmö stad och Region Skåne och öppnade 1998. Verksamheten riktar sig till småbarnsföräldrar. I huset arbetar man i några verksamheter med ICDP som metod. ICDP är ett vägledande samspelsprogram som fokuserar på det positiva samspelet. Programmet utgår ifrån var och ens förmågor och möjligheter till utveckling. Från och med i vår är Familjens Hus också HBTQ-certifierat.

På familjecentralen finns :

• Barnmorskemottagning, 5 barnmorskor och en undersköterska
• Barnhälsovård, 2 distriktssköterskor och 2 barnsjuksköterskor
• Socialrådgivning, 1 socionom (utan myndighetsutövning) och 1 socialrådgivare
• Öppen förskola, 2 förskollärare
• Familjeförskola, 1 specialpedagog och 1 förskollärare
• Brobyggare, 1 (arabisktalande)
• Familjecentralen är välbesökt, varje dag kommer 200 – 250 vuxna och barn till Familjens Hus av olika anledningar.

"Jag valde att skapa denna tavla för att visa den resa jag gjort med mina barn från ett land i krig till ett land av lugn, stabilitet och trygghet. Fjärilarna och blommorna symboliserar livsglädjen i det nya livet."

“Jag valde att skapa denna tavla för att visa den resa jag gjort med mina barn från ett land i krig till ett land av lugn, stabilitet och trygghet. Fjärilarna och blommorna symboliserar livsglädjen i det nya livet.”

Continue reading

Kapitel IV – Ensamkommande flyktingbarn och ungdomar


“När vi åkte gummibåt över Turkiets hav till Samos i Grekland greps vi av Grekiska poliser. Poliserna kastade alla våra kläder i havet och gjorde små hål i vår båt.” Ali

“På kvällen satt vi i en båt. Vi åkte till Grekland. På vägen till Grekland fick vi problem med båten. En polisbåt kom och klippte sönder en del av motorn. Vi paddlade med händerna och fyra åror.” Hassan

Bakgrund

Allt fler ensamma barn och ungdomar kommer till Sverige för att söka asyl. Prognosen för detta år är 4000. Var och en har sin egen historia men också en gemensam – att bryta upp från det välkända och försöka finna sig till rätta i det okända.  Däremellan finns det en berättelse som handlar om resan mellan där och här, mellan då och nu. I nio så kallade ankomstkommuner har Migrationsverket enheter för asylansökan. Sedan 2006 har ankomstkommunernas socialtjänst övergripande ansvar för mottagandet av de asylsökande barnen. Det innebär bland annat att utreda barnets behov, anvisa boende och utse god man.

I väntan på placering i någon kommun som Migrationsverket har avtal med, placeras små barn i jourfamiljer, de äldre huvudsakligen i så kallade transitboenden. Meningen är att barnen bara skall stanna där några dagar. Ofta blir de kvar flera månader eftersom alltför få kommuner kommit överens med Migrationsverket om att ta emot ensamkommande barn.

Kommunplacering innebär för de flesta barn och unga gruppboende, men familjehem förekommer särskilt för de yngsta. Har man lämnat fingeravtryck i annat EU-land på vägen hit träder den så kallade Dublinförordningen in och barnet utvisas dit för prövning av sin asylansökan. Förslag finns från EU-domstolen i juni 2013 att ensamkommande barn som har ansökt om asyl i flera medlemsstater ska prövas av den medlemsstat där barnet senast sökte asyl.

Kort om delprojekt ensamkommande

I detta kapitel presenteras arbetssätt och aktiviteter som använts i projektet för att få tag i ensamkommande ungdomarnas upplevelser, erfarenheter och tankar. Berättelsen har här liksom i övriga delar av projektet en framträdande plats. Brobyggaren Mohammad Gulchin har fungerat som förtroendeskapande länk och kulturtolk mellan ungdomarna och projektmedarbetarna Anna Björling, Necmettin Meletli och Christina Spännar.  Continue reading

Kapitel V – Afghanska kvinnogruppen


Bakgrund

Denna gren av projektet har arbetat med mödrar till ensamkommande flyktingbarn och ungdomar. De nyanlända befinner sig i det övergångsskede i livet som etableringen i ett främmande samhälle innebär. Syftet har varit tvåfaldigt; dels att underlätta för familjerna att ta sig genom den första tiden i främmande land med bibehållande av den drivkraft som förmått dem att lämna hemlandet, dels att ta reda på vad det är som gör att återföreningen av familjen fungerar rimligt bra trots lång separation.

Målsättningen var därför att tillsammans med kvinnorna komma underfund med vad som behövs för att göra vägen in i det nya samhället lättare att vandra. Samtidigt fanns hos projektets medarbetare en beredskap och lyhördhet för vad helst som kunde ge en antydan om karakteristiska drag hos rimligt välfungerande familjer.

Något händer när man har 
något för händer

Något händer när man har 
något för händer

Att vara förälder i ett nytt land medför en rad svårigheter. Levnadsmönster och språk fungerar inte som förr. När barn och föräldrar återförenas efter lång tid av vedermödor, blir rollerna inom familjen ofta omkastade. Om barnen har fått ett försprång in i det nya samhället, vill de bestämma över sådant som förut var föräldrarnas självklara plikt och ansvar. Det bäddar för konflikt och gör det svårare för såväl vuxna som barn att koncentrera sig på språk och annat som behövs för etableringen i det nya landet.

För att ta reda på hur sådana klyftor i familjer kan överbryggas och vad som gör att en del familjer trots allt fungerar, inleddes 2012 en verksamhet i cirkelform med sju afghanska kvinnor i Eslöv. Continue reading