Kapitel VI – Detta har vi lärt oss – våra samlade erfarenheter

När ett projekt inleds finns vissa förväntningar på hur det ska komma att utvecklas. Nyckelbegreppen berättelsen, brobyggaren och integrationen fanns med från början liksom arbetssättet Pedagogisk familjedokumentation och vilka målgrupper projektet riktades till. Det fanns också en outtalad tanke om att några ensamkommande flyktingbarn och ungdomar skulle kunna göra en utställning om sig själva. Målet var att människor för vilka de ensamkommande framstod som en homogen grupp främlingar skulle få en nyanserad bild av dem. Var utställningen skulle kunna visas var oklart. Som framgått i Kapitel IV blev utställningen en lyckträff. Den efterfrågas fortfarande efter två och ett halvt år.

Vi som medarbetare har lärt oerhört mycket genom projektet. Vi har fått ny kunskap som inga teoretiska studier kunnat förmedla. Genom berättelserna har vi inte bara fått kunskap utan också upptäckt dold kompetens hos målgruppen. Det är kvalifikationer som inte kommer samhället tillgodo.

Det är också uppenbart att vi bor i ett samhälle som erbjuder mängder av information, utbildningsmöjligheter, professionella rådgivare, vårdgivare och experter. Och vårt land är känt för sitt rika föreningsliv. Dessa samhällsinstitutioner finns till för att bistå oss medborgare i alla tänkbara situationer men lyckas mindre väl att nå vår målgrupp.

Våra nya medborgare kommer från länder där motsvarande välvilliga institutioner inte finns. Polisen är korrupt och postgången fungerar inte. Arbetsförmedlingen är ett okänt begrepp och skolgång är inte något självklart.

Vi har också blivit vittne till betydelsen av att komma till tals genom egen berättelse och möta någon som är beredd att lyssna. Detta understryker de psykosociala och hälsomässiga aspekterna av migrationsprocessen, som blir särskilt tydliga i förhållande till barn och föräldrar.

Barn och föräldraskap är ett av projektets teman. Vi har förankring i två familjecentraler vars arbete helt är inriktat på att ge brett stöd till nyblivna föräldrar. I kontrast till detta har vi blivit varse de återförenade familjernas utsatta situation. Barn och föräldrar som levt åtskilda behöver hitta tillbaka till en fungerande föräldra-barnrelation samtidigt som den omständliga etableringsfasen tar kraft och tid. Vår övertygelse är att regelverk och administrativa rutiner måste förenklas för att den drivkraft som behövs för att etablera sig i ett nytt land skall kunna hållas uppe. I ett barnperspektiv är tiden knapp.

Barnkonventionen har vi burit med oss genom hela projektet. När det gäller 18-årsgränsen blir dess tolkning dock rigid. Konventionen säger att man är barn tills man fyller 18, i Sverige blir man myndig på 18-årsdagen. En ensamkommande ungdom som är utan föräldrar i främmande land förväntas klara sig själv vid samma ålder. Övergången till vuxenvärlden är en process där ungdomarna behöver bättre ledsagning och stöd.

Att arbeta som brobyggare på en familjecentral är att lära känna nya verksamheter och professioner. Brobyggaren Mahasen Al Zubeidi på familjens hus skriver följande:

“Först och främst har jag genom våra möten kommit i kontakt med många olika professioner vilket har berikat mitt tankesätt och breddat på mina perspektiv. Jag har lärt mig att många människor med olika kompetenser och inriktningar kan samarbeta effektivt åt samma håll. Projektet har även lärt mig att människan kan uttrycka sin sorg och smärta på olika sätt. Jag har lärt mig att små projekt kan göra stor skillnad och göra röster hörda, röster som annars förmodligen skulle ha förblivit ohörda. I allmänhet kan jag säga att projektet berikat mina kunskaper generellt och att det påverkat mitt sätt att arbeta på min arbetsplats.”

Ringar på vattnet

De afghanska pojkarnas utställning om sin resa blev också inspiration för Familjehuset Trädet att göra en utställning om Pedagogisk familjedokumentation. Den visades i Frölunda Kulturhus för ca 5000 besökare. Den inspirerade i sin tur Necmettin Meletli, projektets dramapedagog, att med hjälp av volontärer i Svenska kyrkan använda Pedagogisk familjedokumentation för Sfi-studerande i Örkelljunga.

Där hölls också projektets avslutande seminarium. Inbjudna var dels andra Arvsfondsprojekt som arbetat med ensamkommande barn och ungdomar, dels personer som på olika sätt arbetar med målgruppen och/eller föräldrar till dessa. Flera afghanska pojkar och den afghanska kvinnogruppen deltog också. Vi lärde och inspirerades av varandra.

Pedagogisk familjedokumentation lever vidare. En liten handbok i arbetssättet ges ut samtidigt med denna rapport.

Utställningen och filmerna lever vidare och leder till nya möten mellan människor. Förhoppningsvis inspireras andra att arbeta på liknande sätt som sprider nya ringar på vattnet.


Detta vill vi särskilt framhålla

• Det finns mycket dold kunskap som behöver lyftas fram och komma fler tillgodo.

• Berättandets betydelse: “Tack för att jag fått berätta!”

• Det mellanmänskliga mötet som förutsättning för integration

• Teori och praktik måste mötas och bindas samman till en användbar metodik

• Samarbetet mellan myndigheter och civilsamhälle behöver förenklas så att administrativa och ekonomiska hinder inte uppstår

Detta vill vi gå vidare med

• Att med familjecentralen som modell utveckla varma mötesplatser där det finns en samlad förebyggande service som såväl tar hand om praktiska som psykosocial familjeproblematik.

• Koppla projektidéerna till någon befintlig verksamhet för att öka möjligheterna till överlevnad efter projekttiden.

• Synliggöra glappen och bromsklossarna som försvårar vägen in i det nya samhället

• Fler brobyggare skulle förenkla vardagen och spara mycket tid och möda. Många missförstånd skulle undvikas.

• Man kan inte lösa problem genom att tänka på samma sätt som skapade dem. Man måste tänka på ett nytt sätt.

Avslutningsvis

Utställningen som beskriver resan från Afghanistan till Sverige och som sedan uppmärksammats av skolbarn, politiker, allmänhet och olika tjänstemän har blivit viktiga möten. Avslutningsvis får en av ungdomarna bakom utställningen berätta:

“Många (svenska) ungdomar vet ingenting om hur det är i andra länder. Jag tänker inte bara på Afghanistan, utan Somalia, Irak, det finns så många, och folk vet inte hur de haft det som kommer därifrån. I skolor är det jätteviktigt. När vi har visat utställningen på en skola vore det bra om vi bokade in ett tillfälle med eleverna igen för att prata och reflektera över hur det påverkade dem. De kunde få ställa fler frågor när informationen sjunkit in. Det var en afghansk kille som gick på skolan vi besökte i Vänersborg, han och jag har fortfarande kontakt. Han sa att efter vi hade visat utställningen för eleverna på hans skola har han fått jättemånga nya kompisar, en massa svenska kompisar. De tänker inte bara på honom som invandrare längre, de började fråga saker och prata med honom, och förstod honom. Han fick vänner.”

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s