Kapitel V – Afghanska kvinnogruppen


Bakgrund

Denna gren av projektet har arbetat med mödrar till ensamkommande flyktingbarn och ungdomar. De nyanlända befinner sig i det övergångsskede i livet som etableringen i ett främmande samhälle innebär. Syftet har varit tvåfaldigt; dels att underlätta för familjerna att ta sig genom den första tiden i främmande land med bibehållande av den drivkraft som förmått dem att lämna hemlandet, dels att ta reda på vad det är som gör att återföreningen av familjen fungerar rimligt bra trots lång separation.

Målsättningen var därför att tillsammans med kvinnorna komma underfund med vad som behövs för att göra vägen in i det nya samhället lättare att vandra. Samtidigt fanns hos projektets medarbetare en beredskap och lyhördhet för vad helst som kunde ge en antydan om karakteristiska drag hos rimligt välfungerande familjer.

Något händer när man har 
något för händer

Något händer när man har 
något för händer

Att vara förälder i ett nytt land medför en rad svårigheter. Levnadsmönster och språk fungerar inte som förr. När barn och föräldrar återförenas efter lång tid av vedermödor, blir rollerna inom familjen ofta omkastade. Om barnen har fått ett försprång in i det nya samhället, vill de bestämma över sådant som förut var föräldrarnas självklara plikt och ansvar. Det bäddar för konflikt och gör det svårare för såväl vuxna som barn att koncentrera sig på språk och annat som behövs för etableringen i det nya landet.

För att ta reda på hur sådana klyftor i familjer kan överbryggas och vad som gör att en del familjer trots allt fungerar, inleddes 2012 en verksamhet i cirkelform med sju afghanska kvinnor i Eslöv.

Mohammad Gulchin har fungerat som brobyggare mellan kvinnorna och delprojektets övriga medarbetare Anna Björling, Britt Harborg och Christina Spännar. De har fungerat som cirkelledare.

Det hade kommit till projektmedarbetarnas kännedom att flera afghanska mödrar inte fann en del av samhällets insatser särskilt meningsfulla. Ett förslag om cirkelträffar inom ramen för Studiefrämjandet lades fram för Arbetsförmedlingen och Sfi som reagerade positivt. Det ingicks en överenskommelse om att kvinnorna skulle erbjudas att delta i cirkelträffar i stället för utbildning på Lernia (se nedan). Tanken var att cirkeln skulle vara ett komplement till Svenska för invandrare och Samhällsinformation för nyanlända flyktingar.

Samhällets insatser

Arbetsförmedlingen har det övergripande ansvaret för nyanlända flyktingar sedan de fått uppehållstillstånd. Etableringsstöd utgår under två år, sedan tar socialtjänsten över ansvaret för dem som ännu inte kan försörja sig. I Eslöv är det hos Arbete och försörjning som man ansöker om ekonomiskt bistånd. Denna förvaltning ombesörjer också praktikplatser som en möjlig väg till arbete på öppna marknaden.

För att få etableringsstöd måste man delta i Svenska för invandrare 20 timmar i veckan, alla måste också delta i Samhällsorientering 3 tim/vecka. “Syftet med samhällsorienteringen är att underlätta etablering i arbets- och samhällslivet. Samhällsorienteringen ska ge en grundläggande förståelse för det svenska samhället och en grund för fortsatt inhämtande av kunskaper. Målet är att utveckla kunskap om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande värderingarna, den enskildes rättigheter och skyldigheter i övrigt och om hur samhället är organiserat samt om praktiskt vardagsliv.” (Arbetsförmedlingen)

Därutöver finns så kallad Förberedande eller orienterande utbildning, 16 tim/vecka. Flera av kvinnorna i gruppen anvisades till Meritportfölj 2011, anordnad av Lernia Utbildning AB. Man kan också anvisas till förberedande insatser 30 § förordningen (2000:634) Aktivitet hos etableringslots. “Syftet med etableringslots är att påskynda etableringen … Lotsen ska vara behjälplig i kontakterna med arbetsgivare gällande arbete och praktik, hjälpa henne med att fylla i månadsredovisning, rekvisitioner och blanketter, ge förslag till revidering av etableringsplan, samt i övrigt bistå med hjälp och stöd som behövs under etableringstiden.” Etableringslots kan fås 1 tim/vecka.

Verksamheten under året

Cirkelträffarna ägde rum 2-3 gånger i veckan dels på Studiefrämjandet, dels i en lokal på Gasverket som är en kommunal mötesplats för ungdomar. Där finns garner, pärlor och färger att skapa saker av. Det gick att baka och laga mat i Studiefrämjandets lilla kök. Kvinnornas önskemål var till en början att sy och laga mat, träna svenska och få hjälp att tyda diverse skrivelser och blanketter, men de kom sedan ägna allt mer tid åt språkträningen.

Ibland fick barnen vara med ... pepparkaksbak

Ibland fick barnen vara med … pepparkaksbak

Brobyggaren blev oumbärlig, inte minst genom att förmedla förtroende mellan de afghanska kvinnorna och cirkelledarna. Han kände redan båda grupperna och fungerade som en bro mellan dem. En kvinna sade: “Han är vår nyckel till det svenska samhället.”

Träffarna präglades av ömsesidighet, respekt, engagemang och värme samt förlösande skratt. Den gemensamma upplevelsen väckte livslust.

Språkträningen utövades på olika sätt; repetition av Sfi-blad, dari-alfabetet för dem som ännu inte behärskar detta (inklusive de svenska medarbetarna), presentation med namn, adress, telefon- och personnummer, inlärande av meningar att använda när man vill beställa tid exempelvis på kommun eller vårdcentral, meddela dagis eller skola att ett barn är sjukt etc. Whiteboard och blädderblock användes för att rita t ex olika frukter som sedan benämndes på såväl dari som svenska. Särskilt presentationsövningarna och ‘nyttiga meningar’ uppskattades mycket.

Kvinnorna ville också lära sig cykla. Då kommer man fortare fram och det underlättar inköp samt ger större frihet. Detta är något som är psykologiskt viktigt. Studiefrämjandet har flera cyklar till utlåning.


Berättelsen

I denna gren av projektet har berättelsen precis som för de ensamkommande handlat om hemlandet, resan och livet i det nya och främmande landet. Mödrarna har levt åtskilda från sina barn och återförenats med dem. Tre av sju har sina män i Sverige. De andras öde är oklart. Sammanlagt har kvinnorna 26 barn varav hälften är faderlösa. Kvinnornas skolbakgrund i hemlandet varierar. Från att ha gått 5-6 år i skolan till att inte ha gått i sklan alls eller lärt sig läsa hemma med hjälp av koranen och pappa.

Språkövning

Språkövning

Några har kommit som anhöriginvandrare genom att deras ensamkommande barn beviljats familjeåterförening. Föräldrar och syskon har då fått uppehållstillstånd via svensk ambassad. Andra familjer har lämnat hemlandet tillsammans men splittrats under vägen. Oavsett hur de kommit till Sverige har de ställts inför likartade problem, att finna balansen mellan det gamla och det nya, att försöka tillämpa det de har med sig på ett nytt sätt samt att fortsätta vara förälder under nya omständigheterna.

I projektet har gruppen träffats ett par tre gånger i veckan under ett år tillsammans med cirkelledare och brobyggare. Berättelserna har kunnat förmedlas till cirkelledarna tack vare brobyggarens medverkan. I takt med att tryggheten tilltagit har personliga berättelser vuxit fram.

Från Afghanistan finns goda barndomsminnen men också problematiska sådana; besvikelsen över att inte få fortsätta skolgången på annan skola eftersom vägen dit var för farlig eller en styvmors elakhet som uppvägs av pappas omsorg och kärlek.

“Ingen vill lämna sitt hemland.”

Efter 30 års krig är det afghanska samhället i spillror och laglöshet råder på många håll. Det finns gränser för tålamodet; våldtäkter och bortrövade kvinnor och barn är en stor anledning till flykt. Många har varit på flykt inom landet innan beslutet tagits att söka säkerhet någon annanstans.

Mödrarna känner väl till sina barns vedermödor och traumatiska upplevelser under resan. De har hört om dessa genom sönernas berättelser men har också egna erfarenheter. De som stannat kvar i hemlandet har levt med ständig oro tills de hört av sina barn, ibland efter år av väntan. En kvinna berättade hur hon ständigt grät och varken kunde sova eller äta. Hon magrade så ringarna föll av hennes fingrar. För en annan kvinna, som rest tillsammans med familjen, var den värsta upplevelsen när hon tappade bort sina tonårsbarn. Först ett par år senare hade alla barnen letat sig till Sverige men ett hade tvingats lämna fingeravtryck i annat land och framtiden är åter oviss.

Det hälsofrämjande skrattet

Det hälsofrämjande skrattet

Livet i Sverige innebär ett antal svårigheter men också ljuspunkter. Att hantera vardagen när man inte kan språket och allt är främmande medför ständiga utmaningar. Barnen går i skolan och har en framtid. Det är det viktigaste. Drömmen är att någon gång kunna återvända till ett fritt och fredligt Afghanistan. Tills dess har svenska språket och ett arbete högsta prioritet.

Det går framåt men tar tid. Från frustrationen över att inte kunna meddela dagis att barnet var sjukt och därför stannade hemma till glädjen när man i affären lyckas byta sonens byxor till annan storlek, är ett steg framåt.  Med språket följer en säkerhet “Nu kan tolken inte lura mig längre”.


Integration

Integration äger rum på flera plan. Det sker i konkreta handlingar och genom nya sätt att tänka och förhålla sig till människor man möter.

Hur man tillagar mat och vilka råvaror man använder är kulturbundet men tillhör sådant som lätt sprids mellan kulturer. En av kvinnorna ville baka en tårta till sin sons födelsedag men visste inte hur eftersom det i Afghanistan i de flesta hem inte finns rätt sorts ugn för ändamålet. Att lära sig baka en svensk tårta blir en slags integration; man tar till sig något av det främmande och gör till sitt eget.

Projektets medarbetare har strävat efter att försätta sig i kvinnornas situation. Det är en grannlaga uppgift eftersom alla människor har liksom en ryggsäck av erfarenheter och kunskap som följer med när man försöker inta den andres position. Det kan lyckas om man blir medveten om den egna ryggsäckens innehåll och hur det påverkar vad som fångar ens uppmärksamhet och hur man tolkar detta. Här är brobyggaren till hjälp.

Förhållningssättet, så som det beskrivs av socionomen Maria Sundvall i föregående kapitel, har avgörande betydelse för om integrationen lyckas eller ej.

Cirkelträffarna

Cirkelträffarna har utvecklat ett arbets- och förhållningssätt, som i första hand bygger på att genom förtroende skapa tillit. Brobyggaren och det avspännande arbetet med praktiska uppgifter har bidragit till detta.  Dialog är det samtal mellan människor vars syfte är att förstå sig själv och livet bättre. Detta har varit en del av förhållningssättet (Se vidare Kapitel I).

Ömsesidigt lärande innebär jämbördig relation. Detta har inneburit att kunskap och förståelse har utväxlats mellan cirkeldeltagare och cirkelledare. Här har Paolo Freires pedagogik utgjort en inspirationskälla. Motsägelsefulla företeelser som kvinnorna möter på olika nivåer och i olika sammanhang i det svenska samhället har utforskats tillsammans med dem. 

På så sätt har kvinnorna ‘erövrat’ kunskap genom att utgå från sina egna erfarenheter av företeelser som väckt deras intresse, samtidigt som de infödda (cirkelledarna) fått fördjupad kunskap om sådant som tillhör det självklara vardagslivet. En del är sådant som man vet hur man ska hantera utan att tänka närmare på det. Med fördjupad kunskap följer ökad medvetenhet.  Alla behöver bli sedda och lyssnade till. Därför har bekräftelse varit en viktig utgångspunkt. Cirkelträffarna har blivit en del av ett integrationsarbete genom att ledarna tagit fasta på betydelsen av ömsesidighet, respekt, nyfikenhet och det mellanmänskliga mötet.


Glapp mellan samhällsstruktur och verklighet

Arbetssättet uppmärksammar ‘glapp’ i samhällsstrukturen. Att överbrygga dessa kan underlätta etableringen i det nya samhället. Konkret exempel: Skatteverket och Migrationsverket har olika krav på bevis för familjeband. Skatteverkets kräver födelseattest och vigselbevis, något som självklart finns i Sverige men inte på samma sätt i länder i krig. För en del människor som kommer hit för att stanna blir detta ett problem som för närvarande ter sig olösligt och kan få konsekvenser i framtiden. Har ett barn arvsrätt efter sina föräldrar om deras relation inte godkänns av Skatteverket?

Glappen blir också bromsklossar. Rigida regelverk som inte medger någon flexibilitet kan göra såväl mänsklig som ekonomisk skada. Den mamma vars son äntligen förenades med familjen igen, bröt samman när det stod klart att han skulle utvisas till annat EU-land där hans fingeravtryck fanns. Hade han fått stanna hade modern tillsammans med barnen kunnat gå vidare med sina liv här. Nu dominerar oron för hur det ska gå för sonen, och det blir väldigt svårt att koncentrera sig på exempelvis undervisningen i svenska.

Trappsteget som saknas

Projektets cirkelverksamhet har synliggjort att det saknas ett trappsteg mellan den tid man får etableringsstöd och klivet ut på arbetsmarknaden. Kvinnorna i projektet kan alla sy och laga mat. De vill helst av allt ha arbete och kunna försörja sig själva som de är vana vid. Det har emellertid blivit allt svårare att skaffa praktikplatser till människor som står utanför arbetsmarknaden. Arbetsgivare såväl i offentlig, som i offentlig sektor känner press på sig att effektivisera verksamheten för att spara pengar – antingen för att få det hela att gå runt eller för att maximera vinsten.

Yallatrappan är ett kvinnokooperativ i Rosengård som drivs av en ideell förening. Här arbetar kvinnor som står längst från arbetsmarknaden. I broschyren som beskriver verksamheten skriver Christina Merker-Siesjö, Yallatrappans ordförande:

“I Rosengård behövs mammor som trivs, mår bra och tjänar egna pengar. Det behövs nya arbetsplatser som inte bara styrs av vinstintressen. Där det finns plats för delaktighet, engagemang, arbetsgemenskap och demokrati.”

Familjeåterföreningen

De psykosociala aspekterna av familjeåterföreningen behöver lyftas. Relationen mellan barn och förälder har varit bruten och är efter återföreningen bräcklig. Mycket under etableringsprocessen handlar om information, regelverk och sakfrågor. I ett barn- och föräldraperspektiv är tiden knapp.

En mamma formulerar det som att hon behöver tid för att återfå sitt barn. Hon inser att om tvingar sonen kan hon riskera att förlora honom. Som förälder har hon inte kunnat hjälpa och skydda sitt barn under den långa resan till Sverige. Ensamheten har påverkat honom så att han nu är deprimerad. Mår man dåligt är det svårt att klara den viktiga skolgången.

I Afghanistan löste man tillsammans i familjen sina problem. Alliansen har upplösts men behövs för att kunna gå vidare.

 – Jag önskar att de ska ha tillgång till sitt liv. Jag vill att vi ska komma fram någonstans.

Brobyggarens arbete

Mohammad Gulchin, har fungerat som brobyggare i förhållande till såväl de ensamkommande barn- och ungdomarna som kvinnogruppen i Eslöv. Förutom att han varit medarbetare och brobyggare i kvinnogruppen har han också varit tillgänglig större delen av dygnet för sina landsmän såväl i vardags- som i krissituationer. Hans erfarenheter av hundratals uppdrag från dessa har mycket att berätta om brobyggarfunktionen och behoven hos dem, som ber om hans hjälp.

Relation och språk

Relation är viktigare än språket, säger Mohammad Gulchin. Han menar att känslan av samhörighet och personligt förtroende är vad som ger märkbara resultat, inte bara det faktum att man talar samma språk. Det är därför tolken inte kan fungera som, eller i stället för, brobyggare. Tolken fokuserar på språket. De båda fyller var sin viktig funktion men kan aldrig ersätta varandra. Tolken är tvungen att förhålla sig opartisk och saklig och skapar indirekt en distans. Detta hindrar ofta människor från att faktiskt berätta vad som hänt dem. För att kunna berätta om trauman och övergrepp krävs, för de flesta människor, att man känner förtroende för den som lyssnar. Det är inget man kan säga till någon man just träffat.

Tystnadsplikt

Även en brobyggare måste ha tystnadsplikt, fortsätter Mohammad apropå förtroende. Han menar att, som det är idag har inte alla brobyggare tystnadsplikt ens på pappret. Samtidigt är det än viktigare för dem, som brobyggaren träffar, att han som brobyggare har gott rykte inom den egna gruppen. Att tillämpa tystnadsplikten i praktiken är avgörande för det goda ryktet. Detta innebär att aldrig föra någons angelägenheter vidare, att finnas till hands när någon behöver prata och att inte inta en dömande ställning inför det man får höra. Dåliga och goda rykten sprids lika snabbt inom grupper och subgrupper. Den grundläggande frågan är vem man kan lita på och varför.

Pålitlighet och förtroende

Man måste kunna tro och lita på brobyggaren, menar Mohammad Gulchin, som vet vad han talar om. De flesta som är i behov av hans tjänster vet mycket lite om det svenska samhället. Allt är främmande. Även om man vid något tillfälle informerats om föräldragrupper eller kvinnojourer är steget att ta sig dit stort och besvärligt. Brobyggarens vägledning, godkännande och rekommendation blir här avgörande. Många känner till att det finns hjälp och möjligheter till hjälp men tror inte att det är till för dem eller så kan de uppfatta det som olämpligt att söka sig dit. Mohammad menar att brobyggaren här har möjlighet och ansvar för att legitimera sådana (svenska) fenomen för sina klienter.

Om brobyggarfunktionen

Som brobyggare måste Mohammad, precis som tolken, förhålla sig så neutral som möjligt. Samtidigt måste han till skillnad från tolken i många fall medla. En brobyggare fungerar som diplomat medan en tolk aldrig får jämka i något ärende. Tolken får aldrig på eget bevåg understryka eller tona ner vad andra vill ha sagt. Mohammads inställning är att ha odelad respekt för alla han möter.

Det har hänt att han blivit kallad till en familj där en kvinna blivit slagen av sin man. Där måste han lyckas med konststycket att få båda parter på sin sida. Sedan försöker han få dem att vilja prata med varandra och därefter lösa problemet så gott det går. Att ringa polisen är givetvis en självklarhet i vissa sådana fall, understryker Mohammad. I somliga fall slås då en djupare kil mellan två makar, som tillsammans är mindre vilsna i det nya landet än om de vore på olika håll.

Mohammad berättar att detta är ett vanligt sätt att lösa konflikter på i Afghanistan. Man beger sig tillsammans med en meningsmotståndare till någon med gott rykte och som båda parter har förtroende och respekt för. Man ber denne om råd. Att förmedla känslan till en människa att den är lyssnad till, respekterad och tagen på allvar är nyckeln till att leda dem in på den väg som ska ta dem fortsatt framåt.

• Jag har försökt visa människor i Eslöv på det viset att jag önskar allt gott för dem, säger Mohammad.

Telefonen ringer ideligen. Ibland är det någon han hjälpt förut. Kanske är det någon som blivit utvisad och ringer från Afghanistan, någon som fått numret av en bekant. Polisen, socialen, tolkar, gode män, ensamkommande barn, förtvivlade fruar, skolpersonal…De flesta som ringer är oroliga, rädda eller stressade och vill ha hjälp och svar snabbt. Mohammad berättar om sina strategier för att inte drunkna i sitt arbete, som många brobyggare gör. Han har på sistone hittat en mer konstruktiv strategi.

• Jag lyssnar, bekräftar att jag uppfattat och talar om att jag återkommer. Tidigare lyssnade jag länge eftersom många vill berätta om och om igen, ibland i timmar om vad som hänt.

Nu rundar Mohammad av efter att ha visat att han förstått problemet. Han säger inte att han skall hjälpa direkt utan att han kommer när han kan så att det går att sitta i lugn och ro. Allt fungerar mycket bättre och han känner sig mer stabil och mindre stressad.

En brobyggares vardag

Det är många som tar kontakt med Mohammad, som jämför med internet.

– I mitt jobb fungerar det likadant. Jag är en del i ett stort nätverk. Människor hör talas om mig och jag kommer i kontakt med alla typer av människor i det svenska samhället. Jag frågar runt i nätverket, vilket hela tiden växer. Det fungerar som internet, man söker.

Mohammad hjälper till i kontakt med myndigheter. Det kan vara kommunen, polisen, skolan för barnens räkning, migrationsverket och vården. Ibland gäller det enklare saker som en muntlig översättning av ett brev, som inte går att förstå. Eller det kan gälla att fylla i blanketter. Det förekommer att ungdomar hamnat snett. Då kan det vara skolan eller en god man som tar kontakten.

Gode män har ofta god insikt i vad som förväntas av dem personligen och vad som ingår i deras uppdrag. Men de har sällan någon vidare kunskap om sina huvudmäns situation. Här ser sig Mohammad sig som en nödvändig bro eftersom en sådan relation inte kan fungera om inte gode mannan har förtroende från sin huvudman.

I vissa fall ringer barn som inte kommer överens med sina föräldrar och vice versa. Ofta blir Mohammad inkallad som medlare vid bråk såväl ute på stan som vid mer osynliga konflikter inom olika subgrupper.

Det har visat sig att även andra nationaliteter än afghaner söker Mohammads råd.  Han möter ständigt nya utmaningar och får därmed nya arbetsuppgifter. Ett exempel är mötet med vården för de gömdas räkning. Ofta vet Mohammad bäst vad som gäller och han får förklara såväl för patienten som för vårdpersonalen på vilka grunder gömda personer har rätt till vård i Sverige.

• Nu är jag van och vet. Många som arbetar inom vården tror att de kan mista sin legitimation om de inte ringer polisen. Jag förklarar hur lagen ser ut.

Huvudsakliga problemområden

Mohammad säger att det finns dagar då han får ta emot över 50 samtal.  Det kan gälla allt från att någon skall gifta sig till att någon är på väg att begå självmord. Som brobyggare är det bara att göra sitt yttersta för att täcka upp alla luckor i det svenska systemet.

Många har missförstått, eller till och med utnyttjar, hur det svenska samhället fungerar, menar han och ger exempel.  Kanske har ett barn kommit ensamt till Sverige. Efter en tid har familjen återfunnits och flyttar senare hit. Barnet har under tiden blivit en ungdom, som pratar och förstår svenska. Föräldrarna kan givetvis ingenting än så länge. 

Det uppstår konflikter om människor tolkar rättigheter olika. När barn förstått att de har rättigheter i Sverige tror de att de inte behöver lyssna på sina föräldrar. Eller de tror att de rent av kan bestämma över sina föräldrar. Föräldrarna vet mycket lite om sina rättigheter och skyldigheter. Däremot har de flesta hört talas om att man i Sverige kan bli fråntagen sina barn. Ingen har riktigt förstått varför. Den som i familjen förklarar hur lagar och regler ser ut är ju den som kan mest svenska. Det vill säga barnen.

Samma sak kan hända när en kvinna kommer till Sverige långt före sin man (eller tvärt om). Konflikter uppstår när man tror att allt är tillåtet i Sverige eller när någon hävdar att det enligt svensk lag inte är tillåtet att fråga var man varit.

• Så mycket frustration, många har helt enkelt inte förstått. Jag finns då där och förklarar att alla har rättigheter i Sverige och alla har skyldigheter.

Ett annat problemområde som Mohammad vill lyfta fram är att de många ensamkommande barnen ofta ser sig som vuxna.  De har arbetat sedan de var väldigt små. Efter att de har skilts från sin familj har de fått klara sig själva. Kanske har de sålt plastpåsar i någon bazar, kanske ha de sålt sig själva. De har fått lita till sig själva och varit tvungna att fatta beslut varje dag. Det är beslut som handlar om överlevnad. Vad ska köpas och för vilka pengar?  

Mohammad berättar att till och med socionomer som arbetar på boendena för ensamkommande sagt att de inte kan förstå varför vissa konflikter uppstår på boenden. Förklaringen är att de tror att barnen är… barn.

Mohammad Gulchin menar att det är ett problem att de som arbetar med de ensamkommande saknar kunskap och förståelse för målgruppen. För några år sedan lämnade han ett förslag till SAK (Svenska Afghanistankommittén), som har arbetat i Afghanistan i 30 år, att de skulle ordna seminarier eller utbildningar för att underlätta förståelsen för de här barnen. De tog emot förslaget och säljer nu utbildningar runt om i Sverige.

Ytterligare ett bekymmer är att ungdomarnas liv både i hemlandet och under resan hit varit väldigt påfrestande. Väl här finns allting serverat. Det finns personal överallt. Det finns hur mycket mat som helst. De har så mycket ilska och aggressioner inom sig och skriker på personalen. Mohammad berättar att han skäms när ungdomarna tycker att personalen skall passa upp dem oavsett hur de beter sig. Han brukar fråga vad de egentligen tror. Det finns ungdomar som inte vill ta ansvar och personal som inte vill ta ansvar. Det är svårt eftersom det finns folk på båda sidor som inte vill förstå. Innerst inne är de ledsna och orkar inte mer.

• Tänk inte att du är asylsökande i Sverige. Tänk att du är skickad, som ambassadör för Afghanistan, för att lära dig. Du har fem år på dig att lyckas. Börja med språket och gör ditt allra bästa.

Jag försöker öppna alla fönster och visa på möjligheter, säger Mohammad.

Mohammad Gulchin

När Mohammad kom till Sverige tänkte han bli läkare eller ingenjör för att kunna hjälpa människor. Han upptäckte snart att här fanns allt. Här fanns ordentliga hus, elektricitet, ordentligt med mat, allt var stabilt. Han kände att han inte skulle vara till någon nytta.

• Sedan tänkte jag att jag kan utbilda mig här till ingenjör eller läkare och åka tillbaka till Afghanistan där jag definitivt skulle behövas.

Vid närmare eftertanke insåg han att om allt fortsätter som nu så förstörs allt han skulle vara med om att bygga upp.

• För varje patient jag kunde hjälpa skulle tio nya sårade komma till. Jag tappade både ork och lust. Jag tänkte att det viktigaste för att inte förstöra ett land, det är inte att bygga hus. Det är att bygga upp människorna.

Så förklarar Mohammad hur han alltid intresserat sig för människor och för att lyssna. Han har arbetat på många olika ställen, på verkstäder, fabriker och pizzerior. Men att arbeta med människor måste vara det svåraste i världen, funderar han.

• Om det du producerar i fabriken inte blev som det skulle så kommer det att kasseras. Om pizzan som jag bakar går sönder så åker den i papperskorgen.

Arbetet med människor är viktigt understryker Mohammad. Han lade tidigt märke till att han har påverkan på andra människor. Gamla som unga, kvinnor som män lyssnar. Han inser att han har en energi som påverkar andra människor.

Afghanistan har förstörts för att människor inte kunde förstå varandra och inte komma överens. Mohammad menar att han lärt sig mycket och inser att han har förmågan att bygga förtroende mellan människor. Han har blivit populär för det han gör, trots att han saknar utbildning. Vissa har kritiserat just detta faktum. Vem är han att komma här, utan adekvat utbildning?

• Det var jobbigt och jag blev mycket trött. Jag slutade till och med ett tag. Men så fick jag en stark känsla att jag inte behöver låta mig nedslås av kommentarer.  Jag gör faktiskt inte detta för att få belöningar och tack. Jag gör inte detta för individer främst, utan för något större. Kanske för Gud.

Brobyggaren Mohammad Gulchin utvecklar sin filosofi och sitt förhållningssätt:

• Jag tänker att det är viktigt att jobba där olika människor möts. Man lär sig vid varje möte, förstår efter ett tag men behöver också bli påmind.

• Många afghanska ungdomar har rest genom Iran. Många har stannat där en längre tid och upplevt en hård verklighet av rasism och korruption. Trots detta klagar de på Sverige och reser kanske tillbaka till Iran för att hälsa på en släkting. Då inser de genast hur mycket de längtar hem till Sverige. Man behöver perspektiv säger Mohammad. Nyckeln är att få förklaringar till varför vissa saker är viktiga menar han och förklarar detta såhär:

• Om någon bara säger att du behöver ta ett Alvedon är det troligt att du struntar i det. Men om du får förklarat för dig vilken verkan den har, vad den gör inne i kroppen och vad som blir resultatet då förstår du bättre. Du kommer kanske själv att ta den.  Konflikter uppstår nästan alltid på grund av oförståelse. Jag vill förmedla en rättvis och avväpnad bild anpassad till mottagaren för att skapa nyfikenhet och bygga förtroende. Jag vill berätta hur det ser ut från andra sidan. Det skapar förståelse.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s