Kapitel IV – Ensamkommande flyktingbarn och ungdomar


“När vi åkte gummibåt över Turkiets hav till Samos i Grekland greps vi av Grekiska poliser. Poliserna kastade alla våra kläder i havet och gjorde små hål i vår båt.” Ali

“På kvällen satt vi i en båt. Vi åkte till Grekland. På vägen till Grekland fick vi problem med båten. En polisbåt kom och klippte sönder en del av motorn. Vi paddlade med händerna och fyra åror.” Hassan

Bakgrund

Allt fler ensamma barn och ungdomar kommer till Sverige för att söka asyl. Prognosen för detta år är 4000. Var och en har sin egen historia men också en gemensam – att bryta upp från det välkända och försöka finna sig till rätta i det okända.  Däremellan finns det en berättelse som handlar om resan mellan där och här, mellan då och nu. I nio så kallade ankomstkommuner har Migrationsverket enheter för asylansökan. Sedan 2006 har ankomstkommunernas socialtjänst övergripande ansvar för mottagandet av de asylsökande barnen. Det innebär bland annat att utreda barnets behov, anvisa boende och utse god man.

I väntan på placering i någon kommun som Migrationsverket har avtal med, placeras små barn i jourfamiljer, de äldre huvudsakligen i så kallade transitboenden. Meningen är att barnen bara skall stanna där några dagar. Ofta blir de kvar flera månader eftersom alltför få kommuner kommit överens med Migrationsverket om att ta emot ensamkommande barn.

Kommunplacering innebär för de flesta barn och unga gruppboende, men familjehem förekommer särskilt för de yngsta. Har man lämnat fingeravtryck i annat EU-land på vägen hit träder den så kallade Dublinförordningen in och barnet utvisas dit för prövning av sin asylansökan. Förslag finns från EU-domstolen i juni 2013 att ensamkommande barn som har ansökt om asyl i flera medlemsstater ska prövas av den medlemsstat där barnet senast sökte asyl.

Kort om delprojekt ensamkommande

I detta kapitel presenteras arbetssätt och aktiviteter som använts i projektet för att få tag i ensamkommande ungdomarnas upplevelser, erfarenheter och tankar. Berättelsen har här liksom i övriga delar av projektet en framträdande plats. Brobyggaren Mohammad Gulchin har fungerat som förtroendeskapande länk och kulturtolk mellan ungdomarna och projektmedarbetarna Anna Björling, Necmettin Meletli och Christina Spännar. 

Integrationen har främjats när de ensamkommande genom sin utställning kunnat framstå som unika individer. Tillsammans med projektets medarbetare har de synliggjort vad som behövs för att förenkla etableringen i det nya landet och därmed främja integrationen. Totalt har ca tjugofem ensamkommande ungdomar deltagit i projektet.

Inspirerade av arbetat med pedagogisk familjedokumentation inbjöds ungdomar

Från första vernissagen 14 maj 2011 på Gallery Gate 38 i Malmö

Från första vernissagen 14 maj 2011 på Gallery Gate 38 i Malmö

på PUT-boenden (Permanent Uppehållstillstånd) till regelbundna träffar hösten 2010 för att på olika sätt förmedla tankar och berättelser. Resultatet av detta första projektår av Som broar över mörka vatten blev en utställning om resan från Afghanistan till Sverige. Film blev ett annat sätt att förmedla tankar och erfarenheter.

Utflykter och firande av högtider har fungerat som avbrott i ungdomarnas vardag. De har fått möjligheter att möta nya människor och se nya platser. Samtidigt har dessa aktiviteter varit förtroendeskapande och uppskattade.

Citaten i kapitlet härrör från utställningen, intervjuer och dialogcirklar

Utställningen – Hur utställningen kom till

I september 2010 erbjöds ungdomar på boenden för ensamkommande i Malmö och Eslöv att delta i en gruppverksamhet som utgick från Pedagogisk familjedokumentation och utvecklats på familjecentralen Familjehuset Trädet i Göteborg (se kapitel II). Planen var att arbeta med drömmar och framtid men också med tankar kring intryck och erfarenheter av det som händer här och nu.

Pojkarna väljer bilder

Pojkarna väljer bilder

Vid första tillfället spreds hundratalet bilder i form av vykort ut på bordet. Var och en fick välja en eller ett par bilder och sedan berätta om sina tankar kring just den eller de bilderna. Vad berättar just den bilden för mig? Vad får den mig att tänka på? Varför tycker jag om den? Olika personer ser olika saker i samma bild.

Bild: ‘Vinterlandskap’ av Clive Madgwick. Den föreställer ett hus på landet vid en byväg en gråmulen dag. “Jag tänkte att det är ett hus där hela familjen kan bo.”

Bild: Stenlagd gata i Prag. “Bilden visar en väg. Vi alla ska välja en väg, det finns alltid en fortsättning, men man vet inte vad.”

Bild: Gondoler i skymningen i Venedig. “Mörkt som mitt liv, det blåser. Det är skönt att sitta ensam och kasta stenar i vattnet. Man blir lugn efter en stund.”

Bild: Gondoler i skymningen i Venedig. Båtar i bilden förknippade med dåliga och bra minnen. Två gånger har M. ramlat i vattnet. “Det fanns två familjer i båten, den ena hade en femårig dotter. Flickan hamnade under båten och ropade på hjälp. En annan båt räddade oss.”

Bild: Poul Krøyers Hip, Hip, hurra! “Hela familjen är samlad och alla är glada.”

Tankarna som bilderna framkallar handlar om längtan efter familjen, traumatiska händelser på vägen samt oro, ovisshet men också drömmar inför framtiden.


Förtroende tar tid att bygga

Processen gick långsammare än arbetet med Pedagogisk familjedokumentation på familjecentralerna. Från början fanns inget förtroende mellan projektets medarbetare och ungdomarna, som aldrig träffat varandra förut. Föräldrarna på familjecentralerna känner sig hemma där och har en förtroendefull relation till pedagogerna.

Ungdomarna kom och gick, ibland kom bara en eller två men något hände – de började berätta om sig själva, sin resa, den borttappade familjen. Förtroende började byggas.

Så började planerna på en utställning att ta form. I mars följande år fick en av deltagarna en idé – vi gör en utställning om vår väg till Sverige! Studiebesök gjordes på Galleri Gate 38 i Malmö där utställningen skulle få hänga under en vecka. Ett intensivt arbete tog fart. Det ritades och målades, klipptes och klistrades, fotograferades och kopierades bilder, berättelser skrevs, berättades, översattes. 

Bilden framkallar berättelsen...

Ali får en idé

Här är det bilden som framkallar berättelsen. På ett stort väggcollage syns en hemmagjord karta över 9 länder. Utklipp av fotavtryck, gummibåtar, färjor, lastbilar och tåg illustrerar färdsättet i och mellan länderna fram till Sverige. Som komplement till bilderna finns personliga texter om hemlandet och framtiden. Utställningen hade vernissage i maj 2011 och väckte stor uppmärksamhet. Ca 150 besökare kom, många blev berörda och flera undrade om de kunde få visa utställningen i olika sammanhang.

Nu har den visats fler än 25 gånger; bland annat på bibliotek, skolor, mötesplatser, Region Skåne och Världskulturmuseet i Göteborg. Det har lett till många möten mellan berättare och lyssnare. Ungdomarna har bekräftats och skolelever fått nya insikter om sig själva och om ensamkommande barn och ungdomar. “Är jag hungrig kan jag ju bara ta något i kylskåpet” viskade en tolvåring till sin kompis när en av pojkarna berättade hur de åt gräs och sköljde ner detta med vattenrester ur tomflaskor som lastbilschaufförer kastat i diket.

Det intensiva arbetet

Det intensiva arbetet

Utställningen kom att bli central för projektets vidare utveckling. Den efterfrågas fortfarande från olika håll och vandrar vidare.

Den långa resan

Den långa resan


Livet i hemlandet

Ali: “I Afghanistan arbetade jag i familjens jordbruk. Vi odlade vete och grönsaker som tomater, potatis, gurka, morötter och lök. Vi hade en häst, några kor, får och lamm. Yoghurt och ost gjorde vi själva. Jag har två yngre bröder som bor hos mamma.

Min hemby ligger i en dal där det bor ungefär femhundra familjer i olika byar. Kylskåp finns inte, så man turas om att slakta så många får som går åt till alla som vill ha just då. Nästa gång är det någon annans tur att slakta. Man äter mycket kött, och man torkar kött inför vintern. Man torkar också allt annat, lök och grönsaker, och potatis förvaras under jord som man gjorde här också förr. På vintern kommer det ibland två meter snö. När man skottat ser man bara snö åt alla håll när man går ut.

Folk har inte jobb på samma sätt som här eftersom man har självhushåll.

På sommaren jobbar man mycket och hårt, och på vintern sitter man mycket inne, eller skottar snö. Man pratar och dricker te, lyssnar på radio och umgås mycket. Man känner därmed folk på ett annat sätt, här har ingen tid att umgås någon längre tid, alla måste jobba och de är upptagna med olika saker. Man kan få så mycket och man vill ha så mycket, man måste göra så mycket. 

I Afghanistan finns inte så många valmöjligheter, men folk önskar sig heller inte mycket, de är i allmänhet nöjda med vad de har. Och de som får möjlighet att studera ägnar sig uteslutande åt det, det är därför de blir väldigt duktiga väldigt snabbt. Ingen som pluggar tänker på saker som träning eller tjejer eller bilar eller hobbyer eller film. Nuförtiden kan jag tänka på tusen saker samtidigt men ändå inte ägna mig åt något av det helhjärtat. Jag tänker på skola, kompisar, jobb, om jag är sugen på att se en film, kanske ska jag surfa… I Afghanistan tänker inte folk på annat än det de gör. Om det inte skulle vara så svårt där, om det inte skulle vara krig och problem tycker jag att det sättet att leva känns mycket bättre.”

Alis hemby är ganska säker, men ibland måste man ta sig den osäkra vägen in till staden där det finns soldater som enligt Ali inte har kontroll och där talibaner bestämmer på natten.

Resan – Traumatiska händelser på vägen

Tre berättelser talar för sig själva:

Alijans bild

Alijans bild

Alijans bild: “Bilden ska betraktas från höger till vänster. Den längst ner till höger valde jag eftersom den påminde mig om en händelse under min resa på vägen från Afghanistan till Sverige. På bilden ser man hur någon samlar vatten ur en bergsskreva. Så gjorde jag på en liten ö i Turkiet. Vi hade tagit oss i land där under vårt andra försök att komma från Turkiet till Grekland. Första gången kom grekiska polisen och tog årorna och gjorde hål i gummibåten. Vi var 8 personer. För att hålla båten flytande kastade vi allt vi hade med oss överbord och jag och en annan kille höll händerna över hålen så inte vattnet skulle fylla båten. Vi var ändå nära att drunkna men räddades av turkisk polis.

Efter fyra dagar i fängelse släppte de oss och efter några veckor gjorde vi ett nytt försök. Tidigt på morgonen kom en grekisk polisbåt och försökte under en hel timme sänka vår båt genom att köra runt oss så det bildades stora vågor som nästan fick båten att slå runt. Vi paddlade sedan hela dagen och lyckades ta oss i land på en liten turkisk ö. Vi hade inget vatten och ingen mat. På morgonen fick den äldste av oss våra pengar och gick iväg för att försöka köpa mat och vatten. Vi var mycket törstiga. Våra läppar var spruckna och blodiga. Jag gick iväg tillsammans med en liten kille, den yngste av oss som var 12-13 år. Jag fick syn på ett träd och buskar som växte vid några stora stenar och tänkte att där kanske samlats lite vatten som ännu inte sugits upp av jorden. Så var det också och vi drack av vattnet och det var det godaste jag någonsin smakat. Resten tog vi med i en plastpåse till våra kompisar. På andra dagens kväll kom den äldste killen tillbaka med bröd och kex, vatten och tändstickor.

Nästa bild visar en vit duva. Jag tänker att den är som en ängel som hjälper oss. Den flyger västerut med två barn i näbben. Längst ner finns många barn, på himlen mellan fågeln och barnen syns flaggor från alla möjliga länder singla i luften. Då tänker jag på alla som är på flykt och blir kvar på vägen.

Fjärilen får värme och glädje genom ljuset. Fjärilen är som jag och många andra som kommit ensamma till ett nytt land. När jag känner mig ledsen eller tung i hjärtat och inte orkar någonting, då tänder jag ett ljus. Sedan blir jag lugn. När jag var liten tände min mamma alltid ljus på min födelsedag.

Bilden med barnen som någon håller om visar hur dom tar hand om oss här.”

Mohammads berättelse: “Jag växte upp i en bondefamilj. Det var bra och dåligt liv. Från det jag var liten tänkte jag att jag ville studera i framtiden.

En dag ville min farbror åka in till Gazni och ville att jag skulle följa med honom, men mina föräldrar ville inte det eftersom det var dålig säkerhet. De var rädda att något skulle hända på vägen. Men jag ville så gärna följa med till staden och min farbror övertalade min familj och de lät mig följa med. Vi körde mot staden i bil. Staden som jag sedan ångrade att jag följde med till. På vägen vi träffade utländska bilar som jag vet inte var de kom ifrån, vilket land tillhör de. Vi kom nära en bro, som jag har dåliga minnen av. När vi kom nära bron, hördes ett konstigt ljud som jag kunde inte förstå vad det är för något. I den sekunden blev allt svart. Vid den händelsen förlorade jag min farbror och jag blev själv mycket skadad. Mitt ben fungerar fortfarande inte. Jag vill inte berätta mer.

Två år senare, när jag blivit lite bättre, beslutade jag med min familj att jag skulle ta vägen till Europa eftersom jag inte hade någon framtid i Afghanistan. Mina föräldrar tog sina sparade pengar. De frågade om jag var säker på att jag ville åka till Europa. Då jag sa, om ni tillåter vill jag göra det och hitta mitt liv. Efter någon tid började jag min resa, för första gången på egen hand.

Jag reste mot Iran. På vägen jag träffade konstiga människor. Någonstans det var iranska poliser som stoppade oss. Vi åkte i en liten bil. Chauffören tvingades stanna och polisen kom emot oss och jag var mycket rädd. De började fråga efter pass eller identitetskort. Jag hade inget svar på deras frågor. Då började de slå mig och skadade min arm. Det gjorde mycket ont, jag bad dem sluta men de bara skrattade åt mig. Natten tillbringade jag i deras fängelse och dagen efter när polischefen kom började jag skrika. 

Då han kom fram och sade till andra poliser att köra mig till sjukhuset. De körde mig till sjukhuset och jag var där på natten. De opererade armen och lämnade kvar metall i den. Sedan lämnade de tillbaka mig till fängelset. Efter två dagar utvisade de oss till Afghanistan, men jag åkte inte tillbaka hem. Jag var rädd att min familj inte skulle låta mig ta samma väg igen. Jag började om på nytt på min resa. Jag hade mycket ont i min arm och jag önskade av hela mitt hjärta att det kommer en dag när jag kan glömma detta. Jag minns att jag hört redan som barn att man inte får ge upp, man ska kämpa i livet. Så nu befinner jag mig här i Sverige. Och det var ingen lätt resa hit.”

Javad på Videdalsskolan i Malmö

Javad på Videdalsskolan i Malmö

Kamals berättelse: “När jag var 8 år gammal, jag och min familj hade problem i Afghanistan. Vi reste till Iran. När vi kom till Mashat tappade jag bort min familj. Jag sprang på gatan och grät och letade efter min mamma, pappa och mina tre syskon. När natten kom träffade jag en man som tog med mig till Teheran, där jag fick jobba på en väskfabrik. Jag bodde och jobbade på väskfabriken i sex år. Varje dag vaknade jag klockan åtta och jobbade till klockan tolv på natten. På fredagarna var jag ledig. Då sov jag bara, för jag var så trött.

På fabriken arbetade många killar som var lika gamla som jag. Några av dem andra killarna kunde läsa och skriva men jag kunde ingenting för jag hade inte gått i skolan. Att bo och jobba på väskfabriken var mycket tråkigt och jag var mycket ledsen. Dessutom är det många iranska ungdomar som inte tycker om afghaner. Många gånger när afghaner går ut för att handla mat eller hämta ut pengar blir de slagna av iranska ungdomar som tar deras saker. Livet i Iran var mycket svårt. När jag var 14 år bestämde jag att jag skulle åka till Europa. Eftersom jag jobbat i sex år hade jag kunnat spara pengar och många sa till mig att det skulle vara bättre för mig om jag åkte till Europa.

Först tog jag mig till Turkiet. Jag promenerade över bergen tillsammans med smugglare och 12 andra människor. När vi kom till gränsen mellan Iran och Turkiet sköt iranska gränspolisen mot oss. Två killar i min ålder blev träffade, den ena med fem skott och den andra med ett. Smugglarna sa att vi var tvungna att lämna dem och att någon skulle komma och ta dem till sjukhuset. Jag vet inte om killarna kom till sjukhuset eller om de kanske är döda.

Det tog ungefär en månad för oss att ta oss från Teheran till Istanbul. Jag var i Istanbul i en vecka. Efter det åkte jag tillsammans med fem personer i en lite gummibåt från Izmir i Turkiet till Mytilini i Grekland. Vi åkte från klockan tolv på natten till tio på morgonen. Det var jättefarligt och mörkt och vi hade ingen lampa på båten. Många människor drunknar på vägen, men alla i våran båt klarade sig. En gång kom en stor fiskebåt mot oss. Vi vinkade och skrek för att de skulle se oss. När båten var ca 100 meter ifrån oss såg den oss och svängde.

När vi kom fram till Mytilini på morgonen gick vi på vägen och då grep polisen oss. De satte oss i ett fängelse och tog våra fingeravtryck. Jag var inlåst där i 15 dagar. När jag fick komma ut köpte jag en biljett och tog en båt till Athen. Jag hade fått ett papper som intygade att jag fick stanna i Grekland i två månader. Utan det hade jag inte kunnat köpa någon biljett.

När jag kom till Athen visste jag inte vad jag skulle göra. Jag frågade människor vad jag ska göra för att komma till Sverige. Det finns många afghaner i Athen som jag kunde prata med. De sa att jag kunde gå till Patra, en ö mellan Grekland och Italien. Jag hade inte pengar så det räckte, så jag fick komma på en lösning för att tjäna pengar. Jag köpte en kartong ägg, gjorde upp eld och kokade dem för att sälja till människor som ville spela tochmemorogh jengi (äggbråk), ett afghanskt spel som är jätteroligt.

Livet i Patra var hemskt. Jag bodde i ett flyktingläger och delade ett litet rum med kanske femton-sexton andra. Allt var jätteäckligt, det var smutsigt och luktade illa, det var en jättejobbig tid för mig. Jag stannade i Patra i ett och ett halvt år. En dag försökte jag flera gånger att gömma mig under lastbilar som skulle åka till Italien med båt. Varje gång kom vakter som letade efter flyktingar, så jag blev tvungen att smita därifrån. På fjärde försöket kom ingen kontrollant och jag åkte med på undersidan av lastbilen. Man ligger på rygg och håller sig fast med armarna och benen mellan hjulen. Många, många personer dör på det här sättet, om de inte orkar hålla sig fast faller de ner på vägen. När vi nådde Italien stoppades aldrig min bil, jag hade tur och åkte vidare. Lastbilen körde i ungefär en timme, sen stannade han för att tanka. När jag släppte taget blev jag upptäckt av chauffören som skrek och svor åt mig, men jag sprang en bit och skrek tillbaka till honom. Jag hade jätteont i ryggen i en hel vecka efteråt.

När jag gick på vägen kom polis och frågade om jag hade pass. Jag förstår ordet “passport” men jag kan inte engelska eller italienska så jag vet inte vad de ville. Jag trodde jag skulle åka i fängelse, men de visade mig vägen till tågstationen. Där träffade jag en gammal man med cykel som hjälpte mig att köpa en biljett till Rom.

När jag bodde i Patra hörde jag historier om personer som tagit sig till Rom. Jag hade hört att man skulle ta buss 65 för att komma till en park där det finns massor med afghaner. När jag kom fram dit träffade jag massor med killar som jag kände sedan tiden i Patra. Vi frågade varandra om hur resan hade varit, vi pratade om framtiden och vart vi skulle härnäst. Några stannade i Italien, några tänkte åka vidare. Jag visste inte hur jag ville göra, jag hade inga pengar och ingenting. Jag frågade människor om det är bra i Italien men jag fick olika svar. Jag åt mat i kyrkan med andra flyktingar på dagen och på natten kunde vi också vara där, men vi sov utomhus nära några gamla järnvägsspår. Efter fyra dagar, klockan tolv på natten vaknade jag och såg en vän från Patra. Jag trodde först det var en dröm men det var på riktigt. Vi pratade om hur vi skulle göra för ingen av oss hade pengar och vi kom fram till att vi skulle stanna en månad där. Efter en månad skickade någon släkting till honom lite pengar från Iran så han köpte en biljett till mig också. Vi åkte tillsammans tåg till Frankrike.

Ungdomar presenterar utställningen på Birger Sjöberggymnasiet i Vänersborg

Ungdomar presenterar utställningen på Birger Sjöberggymnasiet i Vänersborg

Vi åkte till Paris och tog oss till Gardeles park där många afghaner håller till. Vi stannade i fyra månader eftersom vi inte hade några pengar och eftersom vi inte visste vart vi skulle. På natten sov vi i en flyktingförläggning som heter Camp Zeidon, men på dagarna var vi ute. En känd fotbollsspelare har fixat det för människor som inte har någonstans att bo. När människor snackade med varandra förstod vi att det är bra i Sverige så vi bestämde oss för att ta oss dit. Från Frankrike till Sverige åkte vi tåg, ibland med biljett men ibland fick vi åka utan och gömma oss på toaletten när det kom en kontrollant. När vi kom till Danmark köpte vi biljett till Sverige och hoppade av på den sista stationen som var Malmö. Det var skitkallt, jag tror det var den femte november 2009.

Vi såg en kille från Afghanistan på centralen, så vi frågade honom om det här är Sverige. Han sa att det var det och han frågade oss om vi vill stanna här. Han hjälpte oss till bussen så vi kunde åka till boendet för ensamkommande flyktingbarn i Kirseberg, och där hjälpte de oss vidare till Yddinge transit nära Svedala. I tre-fyra månader bodde vi där ungefär, efter det sa Migrationsverket att jag fick uppehållstillstånd och jag flyttades till Malmö.”

Dessa är några av de berättelser som finns med i den ovan nämnda utställningen.

Utställningens påverkan på omgivningen

Trots att utställningen är mycket enkelt sammansatt av papper och lim och till största delen består av berättelser, teckningar och fotografier, har den fått stort genomslag och blivit omskriven i lokalpressen. Vid flera tillfällen har ungdomarna följt med utställningen och själva berättat om sina erfarenheter, vilket har varit mycket uppskattat. Flera kommuner har visat utställningen i samband med förberedelser inför första mottagandet av ensamkommande flyktingbarn. Engagerade lärare i olika kommuner har visat den i sina skolor och använt utställningens budskap i undervisningen.
Utställningens betydelse för ungdomarna

Att skapa något att visa för andra har lett till möten med människor. Det har betytt bekräftelse, träning i att uttrycka sig på svenska och ny kunskap. Många som under resan varit med om att kamrater skjutits och lämnats kvar skadade eller döda känner skuld över detta. De ville stanna och hjälpa eller begrava de skjutna men manades vidare av smugglarna under hot. När de inser att flera andra har liknande erfarenheter blir det lättare att tala om dessa traumatiska händelser och skuldbördan lättar.

“Jag kommer ihåg allt vi har gjort. Vart vi har åkt, vad vi har redovisat… Allt. De flesta vet inte hur vi har kommit. Jag trodde inte att folk skulle tro på oss. … Men dom har pratat och frågat, några blev ledsna också. Alla var snälla.”

“Först var det svårt att visa den för nya människor, jag visste inte hur man kunde förklara, det handlar om språket mycket. … Du vet min kompis som dog på vägen hit, jag plockade bort det från min historia, det var för mycket jobbigt för mig. Men när jag hörde att dom andra hade liknande saker att berätta så var det skönt på nåt vis, det kändes bättre. Jag lärde mig så mycket när vi var tillsammans, hur man kan ta kontakt med svenskar… Det är väldigt viktigt. När vi var på museet i Göteborg… Så mycket folk! Vi träffade många viktiga människor där och jag pratade med en journalist, och dom sa att vi hjälper nya invandrare, och att det vi gör är fantastiskt… Det kändes jättebra.”

Utställningen visades på Avslutningsseminarium Cresco – ett seminarium om framtidens minnen som hölls på Världskulturmuseet i Göteborg. Cresco var ett kompetensutvecklingsprojekt där museer i södra Sverige deltog. Ur informationsbladet: 

Presentation på Världskulturmuséet i Göteborg

Presentation på Världskulturmuséet i Göteborg

“Kulturen, och inte minst museerna, är arenor som kan ge röst åt människors tankar och drömmar. Vi möter människor som lever i verkligheter som är långt ifrån våra samtidigt som de pågår alldeles inpå oss. Vad kan mötet med dessa upplevelser ge oss när vi, i vår vardag, ska forma framtidens minnen och verksamhet på våra museer?”

“Jag trodde inte det skulle bli så stort, jag tänkte bara att vi skulle göra en karta och skriva lite. Jag trodde inte så många skulle be att få ha den på olika platser. Jag lärde känna många människor med den utställningen… Det är bra att göra saker och ha kontakt med folk. Jag har inte haft någon annan sån chans.”


Respons från utställningens besökare

• Vad man har tyckt bäst om med utställningen, vad som varit mest imponerande:

De personliga berättelserna och drömmarna

Killarnas mod under flykten

Modet att våga berätta inför okända människor

Att killarna själva fanns med och svarade på frågor

Att texterna är skrivna av dem som verkligen varit med om det som beskrivs

• Vad man har lärt sig:

Att folk kan bli behandlade så illa

Att så många dog på vägen

Hur polisen behandlar flyktingar

Att vägen hit är så lång och så svår, och hur lång tid det tar

• Vad som var särskilt intressant:

Livsöden

Killarnas personliga prägel på utställningen

Att det kan vara såhär och ingen gör något åt det

Hur mycket man kan behöva kämpa för ett få ett bättre liv

• Om man själv hade behövt fly:

Hur vet man vart man ska ta vägen?

Det går inte att föreställa sig

Jag hade inte vågat

Jag hade aldrig klarat det

Hur hanterar man sådana motgångar?

Jag skulle inte vara lika stark och smart och modig

Det skulle vara svårt att inte veta hur det kommer sluta

• Övriga kommentarer:

Det var jobbigt att höra vad ni varit med om

Det var rörande att lyssna på

Jag visste ingenting om kriget i Afghanistan

Ni gjorde det verkligt för mig, det som man vet är verklighet men inte kan förstå

Många skulle behöva lyssna på detta

Efter att ha sett er utställning vill man göra skillnad

Ni vågade berätta mer än vi kan förstå

Jag kommer tänka på er!

Jag är stolt över er!

Välkomna till Sverige!

Lycka till i framtiden!

Tack!


Man gjorde också filmer

Ytterligare några ungdomar har med hjälp av Necmettin Meletli gjort filmer som ett sätt att berätta sin historia. Filmskapande kan vara ett kreativt och annorlunda sätt att motivera de ensamkommande att berätta. Mediet tilltalar ungdomar. Film är lätt att sprida och förmedlar berättelser till människor runt om i Sverige. Många kan ta del av dem via internet.

För den som inte behärskar språket är det dessutom lättare att visa berättelsen bakom bilden än att skriva. Man kan filma om och om igen tills man känner sig nöjd med sin film. Filmskapandet ger också möjligheten att vara anonym även när filmen bygger på egna erfarenheter och tankar kring dessa. Filmen är ett verktyg att förstärka den unges egna känsla och bidra till egenmakt. Man kan säga det är min film och det här vill jag berätta.

Den ursprungliga planen inspirerades av berättelsen om Safar som två norska forskare (se nedan) presenterade under konferensen på Sätra Bruk. Berättelsen om Safars flykt är författad av flera killar gemensamt. Alla bidrog med något utan att behöva lämna ut sig själva. Detta fungerade inte med filmprojektets deltagare, så det blev i stället egna personliga upplevelser som förmedlades på olika sätt. Varför det inte fungerade kan man bara spekulera kring. Kanske hade de som skrev Safars berättelse kommit längre i sin etableringsprocess – kanske var det tvärtom?

Genom att göra film utifrån egna upplevelser utvecklas sannolikt jagkänslan mer. Om man gör samma sak i grupp blir effekten inte densamma. Det är enklare att jobba med individuella filmer genom att arbetet kan bedrivas mer intensivt och slutföras fortare. Även om projektets ungdomar har ungefär samma väg och liknande berättelser varierar det från person till person vad man väljer att ‘zooma in’ på och fördjupa sig i.

Arbetar man i grupp måste man först komma överens om en gemensam berättelse, göra story board, skriva manus, välja musik etc. Det kräver mycket planering och eftersom killarna saknar erfarenheter av filmskapande blir de stressade och tänker att det ska vara en professionell film och då blir det liksom för stort. De vill ju bara berätta sin historia och inte fokusera på professionella diskussioner. Det var också svårt att samla gruppen – alltid var det någon som inte kunde komma.

Oavsett om man gör individuella filmer eller en gemensam ser processen ungefär likadan ut.

Steg 1: Bygga en förtroendefull relation genom att göra saker tillsammans – spela fotboll, gå på bio eller laga mat. Då får man också reda på vilka intressen den killen/killarna har.

Steg 2: Brainstorming om vad man vill berätta. Först allmän diskussion, sedan specifika punkter som gör berättelsen unik.

Steg 3: Story board för att planera filmens olika sekvenser. Det ger helhet i processen.

Steg 4: Diskutera hur man kan visa eller filma. Vilket sätt passar bäst?

Steg 5: Man börjar filma och samla alla små filmer. Videoeffekt, musik , osv.

En deltagare gjorde en kort film om sin resa från Afghanistan till Sverige och den första tiden här. Han använde bland annat teckningar och korta videos. En annan deltagare valde att beskriva sitt möte med Sverige genom ett bildspel som visade olika byggnader som symboler för händelser under den första tiden.

I början var som sagt tanken att göra en längre film med en grupp. Under hösten 2011 arbetades manus fram. Det kom inte till användning, men arbetet var absolut inte förgäves.  I detta sammanhang är processen viktigare än resultatet.


Konferens Sätra Bruk april 2012

Under konferensen deltog ensamkommande afghanska ungdomar, svenska ungdomar och professionella som på olika sätt arbetar med ensamkommande barn och unga. Här presenteras några aspekter av mötet med det nya landet utifrån de professionellas presentationer och ungdomarnas egna upplevelser och funderingar kring dessa.

Eva-Marie Åkerlund, medförfattare till forskningsrapporten Ensam och flyktingbarn – barnet och socialtjänsten om den första tiden i Sverige, presenterade med fokus på ungdomarnas bakgrund rapportens huvudbudskap. (Se även nedan under rubriken Mötet med det nya landet s. 47)

Gemensamt för väldigt många ensamkommande är instabila villkor som ett normaltillstånd och att de varit på flykt länge, som internflyktingar, som flyktingar i grannland och sedan den långa flykten till Sverige. Många har förlorat någon nära anhörig och vet inte vad som hänt. Familjen slås sönder i krig och kaos och några är helt ensamma medan andra tas om hand av släktingar. Saknaden, särskilt efter mamma, är hjärtskärande. Huvudsakliga motiv till uppbrottet från hemmet är dödshot, diskriminering, rädslan för att tvingas ut i krig och önskan om en bättre framtid. Ofta bestämmer de vuxna om flykten, barnet accepterar men det förekommer att barnet har medinflytande på beslutet.

Flykten är ett riskfyllt projekt. Det handlar om att sätta sitt liv på spel, mötas och skingras. Kompisar blir kvar på vägen, skjutna, drunknade eller kanske någon blev omhändertagen och fortfarande lever? Många gånger splittras familjerna under resans gång. De är i händerna på smugglare som ofta delar på familjerna. Ett skäl är att alla inte kommer att orka med den tunga vandringen över bergen mellan Iran och Turkiet utan istället måste transporteras i lastbilar.

Från Sätra Bruk-konferensen

Från Sätra Bruk-konferensen

Med traumatiska upplevelser i bagaget och separerade från sina familjer står man så ensam i främmande land. Socialtjänsten har det övergripande ansvaret för barnens liv sedan de sökt asyl på Migrationsverket. Men, enligt Eva-Marie Åkerlund, finns det ett glapp i mötet mellan barnen och socialtjänsten. Socialtjänsten har parallella bilder av barnen – starka eller utsatta. Bedömning är att de flesta inte har några djupare vårdbehov, eftersom uppfattningen är att behov av extra stöd visar sig i synliga symptom.

Ska man lära känna barnet eller ungdomen för att skapa förtroende eller skapa förtroende genom att inte tränga sig på? Men då går den unge miste om bekräftelse, blir inte sedd.

Socialsekreterarna skall vara problemlösare, men uppfattas sällan så av de ensamkommande. I stället framstår de som otydliga, anonyma och formella. Det förefaller som om det ibland inte anses riktigt professionellt att visa omsorg och omtänksamhet, menade Eva-Marie Åkerlund.

En deltagare resonerar kring sina erfarenheter av socialtjänsten

“Jag känner några som jobbar där. Josefin, en tjej som förlorade jobbet på grund av oss, för att hon hade kontakt med oss på fritiden. Även nu när jag inte bor på boendet längre så får inte personalen ha kontakt med mig på sin fritid. Varför finns såna regler kvar efter man har flyttat från boendet? Och varför finns de alls från början? De är också människor. Jag kallar henne min syster. Min svenska syster.”

Etnologen Ingrid Fioretos berättade om Tolkprojektet, där hon bland annat följt ensamkommandes vardag på två boenden över tid. Det handlade om olika möten där tolk användes, t ex hos socialsekreteraren och inköp i sportaffären. Under fyra år följde hon tolkar och tolkanvändare och blev starkt kritisk till vad hon såg. Tolken ska översätta och inte tycka. Många tolkar tycks varken behärska svenska eller det främande språk som ska tolkas fullt ut. I ett exempel som nämndes hade tolken översatt ‘granat’ med ‘granatäpple’.

Från Sätra Bruk-konferensen

Från Sätra Bruk-konferensen

Effekten av en granat som kastas mot ett hus är förvisso inte densamma som då ett granatäpple kastas. Det finns 6-7000 tolkar i Sverige men endast ca 900 auktoriserade. Många tolkar som anlitas brister i kompetens. Med tanke på bland annat livsavgörande intervjuer hos Migrationsverket, är detta ett hot mot rättssäkerheten. Samtidigt är varje tolkat samtal ett steg i integrationsprocessen som kan främjas eller hindras. En synpunkt som framfördes var  att det är systemet med upphandling som slagit sönder tolkverksamheten.

Några ungdomars erfarenheter av tolkar:

“Vissa killar har annan dialekt men när du kommer hit så beställer de iransk tolk som inte fattar vad killen säger, men de bara fortsätter göra sitt jobb som ingenting utan att de förstår vad killen säger. … I Afghanistan finns många olika dialekter och det finns tolkar på alla dialekter i Sverige, och då är det viktigt att man får en som förstår.”

“Tolk. Hahaha… Första gången när jag bodde på transitboende, varje vecka hade vi möte och de hämtade en, alltså hon var afghan men vi har många språk och hon talade pashtu  och kunde inte tolka! … Några killar kunde lite engelska … vi hade bättre (kommunikation med personalen) utan henne.”

“Det finns inte så många som kan prata dari, de pratar persiska. Det blir många missförstånd. Det handlar om läkare, om Migrationsverket, om allvarliga saker. Det har hänt mig flera gånger, i sjukhuset till exempel. En gång pratade vi om ifall mitt ben skulle opereras eller inte. Jag bad tolken säga något till läkaren, men han förstod mig inte. Tolken berättade att läkaren sagt att jag skulle få tabletter om två månader. När jag efteråt frågade min kontaktperson varför jag ska få tabletter om två månader och inte nu direkt, så blev min kontaktperson upprörd och ringde läkaren och frågade. Det läkaren hade sagt var att jag ska få besöka en specialist om två månader.”

“Vissa var jättebra, dom tolkar alltså typ det man säger och så. Och vissa förstår inte, alltså jag tror dom kan inte svenska. Om man säger en sak så säger som nåt annat. … jag sa ‘varför tolkar du fel?’ Och Migrationsverket sa till mig då ‘låt henne tolka’… Sen började jag prata på svenska och då sa dom jag måste prata dari genom tolken. Men hon sa inte vad jag sa, så jag pratade sen bara svenska med dom.”

Anders Lundesgaard, psykologspesialist och Kjell Ole Myrvoll, klinisk socionom, beskrev sitt arbete med narrativ gruppeintervensjon for enslige minderårige. Berättelsen lästes också upp. Se ovan under Film om Safars berättelse. Aktiviteter, som de menade, kan hjälpa när man har det svårt är att skriva, tala med någon, gråta och skratta, teckna och måla, ritualer av olika slag samt att röra på sig genom sport, dans och promenader.

Paula Aracena, verksamhetsansvarig/gruppledare Individuell Människohjälp Malmö och Rebecka Wigsén, praktikant, berättade om Barn i Väntan/Barn i Start som är en pedagogisk intervention riktad till nyanlända barn och ungdomar mellan 7 och 20 år.

Fokus ligger på salutogena faktorer. Man arbetar med hela familjen men uppdelat på barn och vuxna. Kontinuitet och rutiner är viktiga. Genom att jobba med lera vill man stärka och konsolidera goda minnen. Syftet är att normalisera och avdramatisera tillvaron samt att bekräfta och stärka deltagarna. Alternativa uttryckssätt som dans och målning används också.

Issa Babor arbetar som boendestödjare i Tyresö kommun. Han kom själv ensam som tonåring till Sverige från Afghanistan. Nu arbetar Issa Babor med att bygga upp ett sammanhållet flexibelt mottagande. Han vill utveckla utredningsförfarandet och skapa en boendekedja med mjukare övergång mellan den tid då den unge får hjälp med allt möjligt och 18-årsdagen då man förväntas klara allt själv. Det viktigaste är att fokusera på kraften hos var och en, vilka mål den unge har och vad som krävs för att uppnå dessa, framhöll Issa Babor.
Killarna om att fylla 18 år

“När man blir 18 år känner man sig lite mer vuxen, mer ansvar. Jag tänkte jag vill bo själv. Bli mer självständig och ta hand om sig själv. Det var många killar, fyra bodde i varje modul. … Jag städade alltid och diskade för jag vill ha fint, men det är jobbigt att bo med andra då som inte gör det. Så när jag fyllde 18 kunde jag flytta. Det finns mycket gränser när man fyller 18. Jag fick avslag på att återförenas med min familj. Jag skickade in ansökan när jag precis fyllt 17. Och precis när jag fyllt 18 fick jag avslaget. Att jag är 18 och inte behöver familjen.”

“Socialtjänsten kallade till möte när jag fyllde arton år. De förklarade att jag nu måste klara mig själv, och att jag bestämmer själv. De förklarade på ett bra sätt. … Men när man är 18 får man mindre hjälp av personalen i boendet, till exempel om man behöver hitta en adress, gå till sjukhuset, eller om man får brev eller papper från Migrationsverket som man inte förstår. De säger: ‘du är 18 år, klara dig själv’. Till exempel om man behöver hjälp att överklaga ett beslut, men ingen vill hjälpa till… Det är skitjobbigt.”

Från Sätra Bruk-konferensen

Från Sätra Bruk-konferensen

Såhär kan vi använda vad vi lärt! Konferensen avslutades med en dialogcirkel med samtliga konferensdeltagare. Här följer sammanfattning av denna:

• Bättre med svensk god man eftersom man då lär mer av svensk kultur, men det finns bra iranska också.

• Personalen är inte som familj och man behöver en familj. Men familjehem måste kontrolleras noga så de verkligen tar hand om barnen och inkluderar dem i familjen och samtidigt respekterar att de exempelvis inte äter griskött. Viktigt att familjen får information om barnets kultur och bakgrund. Det gäller också personal på boenden.

• De som fyllt 18 behöver mer hjälp eftersom de inte har föräldrar som leder deras väg. Infödda svenska ungdomar klarar inte heller av att hantera alla papper. Innan man fyller 18 bör man få lära sig vad detta innebär och inte bara få en bunt papper av den gode mannen. Men även om man fått lära sig en hel del före 18-årsdagen kan man behöva vägledning.

• Efter PUT – permanent uppehållstillstånd – tror man att det blir paradis. Men man känner sig väldigt ensam. Liksom när man fyllt 18 och inte vet hur man ska hantera vardagen. Då blir det svårt att koncentrera sig på t ex skolarbetet.

• Iranska tolkar kan ofta inte tolka dari rätt. Många får avslag på sin asylansökan p g a detta. Enskilda ord kan faktiskt avgöra. När man växer upp i krig och har tolk som inte kan förstå eftersom känslan inte kan översättas. Ibland säger tolken ‘håll käften’.

• Frustrerande när ingen förklarar det svenska samhället under den första tiden, talar bara om regler. Man måste lära svensk kultur. Både killar och personal mår dåligt.

• Hur ser den ideala situationen ut? Boendepersonal borde få handledning. Dialog kan arbetas fram, man måste förstå både med hjärna och hjärta. De som anställs på boenden får nästan inte ha behandlingsutbildning. Det blir en dubbelsidig roll där lojaliteten gentemot arbetsgivaren ställs mot relationen till killarna. Hur ska jag odla kontakten utan att tränga mig på?

• När man inte kan svenska blir man arg när personalen inte förstår. Tolk eller personalen måste vara öppen för att förstå problem.

• Vi måste arbeta för fler och bättre möten mellan olika kulturer. Utställningen är ett bra sätt. Familjecentral för alla åldrar vore en bra mötesplats. Det finns för få möjligheter att mötas. Och fler brobyggare behövs!


Familjen – om oro, ovisshet, längtan och ensamhet

Flyktingbarnen och ungdomarna lever så att säga två liv. Här och nu med skola, kompisar, Facebook och fritidsaktiviteter samtidigt som de ständigt har familjen i tankarna. Hur klarar den sig, var finns den, kommer jag att träffa dem igen? När oron är som värst är det svårt att fokusera på något annat.

“Det som oroar mig är att jag har två liv här. Ett där jag tänker på mig själv och på de problem som jag har här, jobb och plugg och ekonomi till exempel. Jag själv tänker på att gå vidare här. Spara pengar och fixa körkort. … Samtidigt finns ett annat liv i Afghanistan. … Förra sommaren när jag jobbade tänkte jag göra nåt för mig själv, jag har många möjligheter här. Men så tänkte jag, det finns ett liv bakom mig också, jag måste hjälpa, göra nåt för dem. Jag kan inte ta mig fram fortare här, för jag har dem också. Där…. Samvete är nåt som man har. Jag vet att min familj förväntar sig inte… Men jag vet hur de har det där. Jag vet jag kan hjälpa dem. Samvete låter inte mig glömma dem eller tänka bara på mig själv. Det handlar inte bara om pengar … Jag vet att jag är säker här. Och då tänker jag på dem. Då känner jag mig lite… Värdelös. Värdelös, om man inte kan hjälpa. Ja, det är två liv bakom oss. Ett här och ett där.”

När jag var 16 år och flyttade till boendet bad jag dem flera gånger om hjälp att hitta min familj. Tills sist fick jag hjälp av dig och Gulchin (Anna Björling och Mohammad Gulchin, medarbetare i projektet), men då var det för sent eftersom jag fyllde 18 år. Jag bad personalen att även om de inte kan hjälpa mig, åtminstone kunde säga vad jag själv måste göra. Jag är säker på att jag hade kunnat återförenas med min familj när jag var 16 år. … De lever illegalt i Iran, de har ju inte uppehållstillstånd utan gömmer sig. Jag oroar mig mycket för dem. De har varit där i 2,5 år nu.”

“Jag visste inte var var min familj. Det var jobbigt. Jag var ensam, jag var inte med dom. Jag visste inte då att min mamma dog. Min storebror dog. … Och problem med personalen så därför också jag bråkade… Mycket stress, om allt var det… Jag tänkte mycket på vägen, på dom killar som polisen sköt. Om nån av dom kulor hade träffat mig och så. Man tänker på familjen också. Nu är min pappa här, och mina bröder så… Jag tänker inte så mycket. Jag behöver inte tänka så mycket nu, var är dom, vad ska hända för dom och så.”

“Man tänker mycket på familj och släkt. Man känner besvikelse när man kollar runt och alla har familjer, alla har någonting, alla möjligheter. De har folk som bryr sig om dem, familj och släkt som är stolta över dem, som tröstar dem. Men vi känner oss lite… Ensamma.”


Mötet med det nya landet – tre forskningsrapporter och ensamkommandes reflektioner

Migrationsforskningen har tills nyligen huvudsakligen fokuserat på områden som medför problem för det svenska samhället. Först i senare års studier har de ensamkommandes eget perspektiv, på mötet med det nya samhället och dess kultur, uppmärksammats.

Forsknings- och utvecklingsenheter i Stockholms- , Västra Götalandsregionen samt Malmö Stad har under 2012 och 2013 publicerat rapporter i ämnet. Alla tre forskningsrapporterna bygger på intervjuer med såväl ensamkommande som personal som i sitt arbete möter dessa.

I “Ensam och flyktingbarn – barnet och socialtjänsten om den första tiden i Sverige” (Forskningsrapport 2012:1, Backlund m.fl. Stockholm), belyses de nyanlända barnens syn på sin situation och hur socialtjänstens personal uppfattar barnens behov. Glappet mellan barnets livsvärld och systemets förmåga att möta denna är rapportens mest framträdande budskap. Isolering från ursprungligt sammanhang, utan de närmaste i främmande land och en packning av traumatiska upplevelser medför känslor av otrygghet, ångest och oro. Därtill saknar de flesta djupa relationer till vuxna och barn i Sverige. Alla har naturligtvis inte samma behov och de förändras över tid, men gemensamt för de ensamkommande är behovet av trygghet, närhet, kontinuitet och utveckling. (se även under Konferens Sätra Bruk, s 41)

I “I transit – ensamkommande barn berättar” (FoU-rapport från Malmö Stad 2012:1av Jenny Malmsten) sammanfattar Malmsten att barnen i allmänhet är positiva till transitboendena och “att personalens insatser stärker barnens känsla av sammanhang genom att öka barnens begriplighet, hanterbart och meningsfullhet i vardagen.” Samtidigt präglas tiden i transit av deras oro över huruvida de ska få asyl eller ej. Malmsten identifierar utifrån barnens berättelser flera möjliga utvecklingsområden för transitverksamheten.

Delaktighet; tillsammans med barn bör personal diskutera barns egna förslag till förbättringar samt förklara personalens arbetsuppgifter och transitboendenas prioriteringar för dem.

Kunskapsutveckling för personalen för att öka deras kunskap om asylprocessen så att de kan förklara gången i asylprocessen för barnen. Allt är inte vad det synes vara – för att inte riskera att barnens behov underkommuniceras behövs för många en större lyhördhet för vad barnen vill och inte vill berätta.

• Organisatoriska strategier för att anpassa regelverk utifrån rådande situation och utforma tydliga anvisningar vid tolksituationer. (Malmsten s 13f)

“Får jag vara med? Erfarenheter från ensamkommande barn och ungdomar i Göteborgsregionen och arbetet med denna grupp” (FoUiVäst 2013:2 av Live Stretmo och Charlotte Melander). Författarna anknyter i sin rapport till de ovan nämnda och konstaterar att de ensamkommande “har många stöd- och resurspersoner omkring sig samtidigt som ingen har eller tar något övergripande ansvar för dem och deras vardagsliv i Sverige”. De framhåller också att “Mot bakgrund av Malmsten (2012) och Backlund m.fl. (2012) blir det också klart att ett gott arbete med ensamkommande barn därför kräver mer kunskap om barns egna erfarenheter av att komma som ensamma migranter till ett nytt land.” Det är också “väsentligt att kunskap från kommunerna (boende, familjehem, skola, socialtjänst, gode män etc.) samt från hälso- och sjukvården synliggörs och värderas mot bakgrund av barnens erfarenheter.” (Stretmo och Melander s 30)

“Alla dimensioner i mottagandet innehåller också delar som är ‘givna’ respektive ‘tagna i anspråk’.” (Stretmo och Melander s 220f) Gode män, pedagoger, socialsekreterare, familjehemsföräldrar eller boendepersonal är alla ‘givna’ men för att barnen och ungdomarna ska kunna ‘ta dem i anspråk’ krävs ömsesidighet, långsiktighet och förtroende.

Sammanfattningsvis konstateras att det är lättare att hålla den professionella distansen som är underförstådd i professionella relationer om man betraktar de ensamkommande barnen som annorlunda och att “den viktigaste uppgiften är att upprätthålla regler och rutiner”. Det innebär samtidigt ett emotionellt avståndstagande.

Diskussion och ensamkommandes erfarenheter

För det ensamkommande barnet kan ett känslomässigt engagemang från någon personals sida bli en byggsten i ett nytt socialt sammanhang, medan den känslomässigt engagerade personalen riskerar att betraktas som icke professionell i sitt arbete.

Utifrån vad de ensamkommande i projektet sagt, förefaller det som om de som är givna men inte tagna i anspråk kan sammanfattas med ‘vad ska man ha dom till?’

“Vad ska jag berätta om dom? Jag tycker dom har konstiga krav och så… Jag träffade många från socialen, några snälla, några dumma… Dom lyssnar inte egentligen.”

“Vi har en för ekonomi och en från boendet. Och vi brukar ha möten. Men de byter ofta, de har bytt fyra gånger. Jag fick en när jag fick uppehållstillstånd, sen har jag inte träffat den andra, inte nästa …”

Medan de som kan betraktas som ‘tagna i anspråk’ uppskattades mycket av ungdomarna som hade förtroende för dem. Personal ‘tagen i anspråk’ visade omsorg och en ömsesidig och varaktig relation utvecklades.

“Jag ska berätta en grej… Av de personal (på boendet) … som hade mycket bra idéer för killarna, som hade bra kontakt … De sparkades. Alla. De som ville göra nåt för killarna, att jobba bra för de killar som bodde på boendet. Det var olika personal, svenskar och inte svenskar, inte bara manliga eller kvinnliga. Det var de som killarna tyckte om. … De brydde sig mycket, vi hade kul med dem. Vi har faktiskt fortfarande kontakt med dem. … Chefen ville ha sån personal … som inte är kompis med killarna eller som killarna (inte) har förtroende för. De brydde sig om både jobbet och killarna, men fick inte stanna.”

“Jag tycker man behöver kolla upp hur personal jobbar på boendena. … Man måste ha kontakt med killarna och med sina kollegor. … Vissa sitter bara på kontoret. … En ny kille kan inte ta kontakt. Personalen måste skapa ett förtroende, ta sig tid. Det finns sådana personer, men de kan förlora sitt jobb. Som Josefin. Hon har inte gjort något fel med mig eller Aram, vi har suttit tillsammans och fikat och pratat om våra historier. Vi har litat på henne. … När jag fick veta att pappa skadats av talibaner var det bara Josefin som hjälpte mig. Hon hade redan slutat på sitt jobb på boendet då, men hon hörde om nyheten och kom nästan varje dag och satt hos mig.”


Ensamkommandes reflektioner kring mötet med det nya landet

Om tjänstemän hos olika myndigheter och samhällsinstitutioner varit osäkra, på hur de ska bemöta ett barn eller en ungdom som just kommit ensam till främmande land, är förvirringen än större hos de ensamkommande själva. Dels har de oro, rädsla och misstänksamhet efter allt de gått igenom under resan, dels är de okunniga om vad som ska hända härnäst och vem man kan lita på. Väntan i transit präglas av ovisshet. Samtidigt är övriga boende i samma situation vilket gör det hela lite lättare. Det ordnas möten med en rad myndighetspersoner som oftast saknar motsvarighet i hemlandet. Ovissheten skapar stress och gör det än svårare att hålla isär vad som hände var och i vilken ordning. Här följer några ungdomars beskrivning av och tankar kring mötet med det nya.

Om Migrationsverket: “Jag förstår inte exakt vad som är deras jobb, men alltså det är inte rättvist det de gör. Vissa får så lätt uppehållstillstånd, utan nästan frågor och så, och för vissa är det jättesvårt. … Jag känner en som ansökt om familjeåterförening … alltihop blev klart på en månad, och vi som har väntat i 1,5 år och sen får avslag för vi fyllde 18 under tiden.”

“Det är deras jobb, de måste fråga. … Jag tänker att när det kommer barn som kanske är 16 eller 17 år så tror inte Migrationsverket på dem. Det är därför de kollar deras tänder och tar dem till läkare (för att bestämma ålder)… Det känns jättejobbigt för de barnen, som att man är en häst. Tänk hur en sådan person skulle känna.”

“Alltså dom har hjälpt mig, dom hjälpte mig jättemycket. Men dom frågade jättemycket, ungefär tre timmar första gången.”

Om att berätta sin historia för Migrationsverket:

I asylprocessen ingår att det ensamkommande barnet intervjuas hos Migrationsverket. Syftet är att ta reda på bakgrund till flykten, hur barnet tagit sig hit och om det finns skäl för asyl. För barnet innebär detta att berätta sin historia och hur det upplevs varierar med bland annat bemötandet från handläggare och tolk, hur väl förberedd man är på vad som ska hända och i vilken utsträckning man bär på traumatiska upplevelser som man ogärna talar om. Och ju mer stressad man känner sig, desto sämre fungerar minnet. Så är det för alla människor.

“Det beror på den som gör intervjun. … och det beror också på tolken. Ibland finns det de som ställer jättekonstiga frågor … om saker som inte spelar någon roll.”

“Det känns dåligt. … Ungefär som dom inte tror vad man säger … man måste komma ihåg dom saker som har hänt. … tänka på det och berätta … Man blir ledsen … ibland vill man inte berätta.”

Om tiden i transitboende:

Asylprocessen inleds medan man är i transit. Själva transitboendet verkar de flesta tycka är OK, men alla dessa människor som man ’tilldelas’ som ‘givna’ är svåra att hålla reda på – god man, handläggare, advokat, tolk, socialsekreterare, kontaktperson…

“Alltså det var jobbigt också men ändå roligt. Där känns det som så lite plats, vi bodde bara där som fängelse. Alltså, inte som att de fängslade oss, men vi visste inte var vi kan gå och vad som ska hända, vi hade bara den platsen. … det som vi önskade… Vi kunde inte få den. … Att vara ute, mer aktiviteter och så. … Samtidigt var det roligt, man bor ihop, så allt man gör, gör man tillsammans … vi alla ville ha mer kunskap och information… Vi samlades ofta och diskuterade mycket. Ingen hade ju uppehållstillstånd så alla vill veta vad som ska hända.”

“Jag kom först till (ett transitboende i) Vellinge, där bodde jag ungefär en vecka. De första dagarna gick jag inte ut så mycket från rummet, jag vågade inte lita på någon. I Grekland och Italien hände det hela tiden dåliga grejer. De körde mig till Migrationsverket där jag fick lämna fingeravtryck, det var jobbigt. Så var det möte om regler på boendet, så många möten med socialen och med god man, på varje möte handlade det om regler. Det var jättesvårt att förstå, god man också, vad är det, vem är det, jag känner ingen, jag känner inte den personen och den ska säga till dig: ‘Hej jag är din gode man och jag ska hjälpa dig’. I teorin fungerar det här jättebra, det är en mycket bra idé. Men i verkligheten fungerar det inte så. … Sen är det fler möten på Migrationsverket, man ska få en advokat. När du ska dit kommer ibland gode mannen och hämtar och följer med. Ibland har han inte tid… Och så får man fler personer, en handläggare.”

Om boende:

När projektet inleddes i september 2010 hade de flesta som deltagit varit i Sverige ett år eller mindre. Det har nu gått ytterligare tre år och ungdomarna kan tänka tillbaka på tiden som varit. De reflekterar här kring boende, skola, gode män, kontaktpersoner och BUP (Barn- och Ungdomspsykiatriska kliniken). Vad fungerar bra och vad kan bli bättre? Mycket kan betecknas som bra och dåligt. Bra är det när man får hjälp, blir lyssnad till och någon bryr sig om. Dåligt är det omvända – att lämnas att klara det mesta själv och märka att ingen bryr sig. Det som varit bra har ofta lett till att man fortfarande har kontakt med de personer som stått för det goda.

“Jag själv tycker det är bättre om killarna får en lägenhet och en person som ska hjälpa dem med språk och läxor, jag tänker det blir billigare… De som behöver mycket hjälp och mår illa behöver kanske bo där det finns personal (dygnet runt). Men de flesta vill ta sig fram lite fortare, komma iväg.”

“Jag tror transit fungerar bättre än PUT-boenden… Du kan få hjälp med mer grejer där, de hjälper till med allt. På PUT- boendet var det alltid kaos. … Jag sa många gånger till socialen ‘snälla, jag vill bo med en familj’. Men det fanns inga familjer. Jag tror att det alltid är bättre om man kan bo i en familj. På boenden finns det alltid några dåliga killar, och de har inflytande över dem som inte annars dricker eller håller på med sånt.”

“För mig var det bra och dåligt. Bra att jag lärt mig ganska mycket av många snälla personaler och så. Många av dom var jättebra. Några var dåliga.”

För de allra flesta ensamkommande barn- och ungdomar är skolan mycket viktig och kunskapstörsten stor. Men det är tufft att ta till sig allt som förmedlas i undervisningen samtidigt som det mesta i tillvaron är främmande. Inte minst om man aldrig gått i skola och varken kan läsa eller skriva på modersmålet.

“Killarna vill lära sig massor för de kan inte, har inte kunskap… Och på en gång går det inte kanske. Det behöver tid. Man stressar. När man vill ha mycket information (samtidigt) blir det svårt… jag hade gått i skola i Afghanistan … fem- sex år. Här finns mycket möjligheter. Det var lättare för mig, jag kan skriva på mitt eget språk och översätta, anteckna och komma ihåg. I lexikon kan man kolla. Man lär sig lättare, snabbare, behöver inte vänta på att någon ska förklara.”

“Det fungerar jättebra. Bara en gång har det blivit ett stort missförstånd, men annars är det jättebra. Skolan är jätteviktig. Men såklart är det svårt att komma till ett nytt land och gå i skolan. … Rektorn är jättebra, hon är bäst. Hon vet alltid vem man ska kontakta om man behöver.”

“Alltså det var både bra och dåligt. Ibland dåligt, vi hade (en) lärare som aldrig lyssnade på oss … Om jag kunde (läsa och skriva på) dari så kunde jag klara svenskan. Jag kunde titta mycket i lexikon också som hjälper jättemycket.”

God man, kontaktpersoner och psykologer på BUP  är alla ‘givna’ stöd- och resurspersoner runt de ensamkommande. Är de också ‘tagna i anspråk’ fyller de en viktig funktion. Då har en ömsesidig, förtroendefull relation till nytta och glädje för båda parter utvecklats.

“Jag hade från början en jättebra god man. Hjälpsam, hon hjälpte mig jättemycket tills jag flyttade till Malmö. Hon bodde i Svedala. Hon heter Pia och jag har fortfarande kontakt med henne. Sen fick jag ny god man… Hon var riktigt dum. … Hon är typ som rasist.”

“Jag har bara haft en kontaktperson men jag vet inte, jag har inte haft en bra relation… Jag har haft bara ett namn.”

“Det är om man behöver extrahjälp, kanske med läxor… Eller hitta en adress, lite typ som en god man. Jag hade en jättebra kontaktperson. Och den andra har jag faktiskt aldrig pratat med. … Jag blev arg på dem, du vet i sex månader bodde jag någon annanstans och ingen frågade. Jag var 17 år då.”

“Det är dumt, jag hade tre stycken men har aldrig fått hjälp av dom. Alltså jag har fått hjälp av andra istället. Det är dumt att man har dom. För vad ska man ha dom? Jag vet inte…”

“När jag började där (BUP) kunde jag inte tro på dem… När man träffar en ny person som man inte känner… Först fick jag gå till en man, det fungerade inte alls bra mellan oss. Men sen fick jag byta och komma till en kvinna, hon var lite äldre. Hon har hjälpt mig jättemycket… Med hur jag blir arg till exempel, och att jag själv har möjlighet att kontrollera det. Jag har också kontakt med Josefin även fast jag inte fick det. Jag litar så mycket på henne. Det var hon som föreslog att jag skulle gå till BUP från allra första början. Första gångerna gick hon med mig dit. Skolan har också hjälpt mig mycket, de vet att jag inte mår bra.”


Förhållningssättets betydelse

Föra att överbrygga glappet mellan de ensamkommande flyktingbarnens livsvärld och systemets förmåga att möta denna, behövs ett annat förhållningssätt än det som nu är praxis på många håll. Ett professionellt förhållningssätt där distans, regler och rutiner går före omsorg och emotionellt engagemang fungerar dåligt för dessa barn och unga som förlorat sitt sociala sammanhang och behöver bygga ett nytt för att komma vidare med sina liv.

Maria Sundvall, socialsekreterare på Berga familjecentral i Linköping, talade på konferensen för Familjecentraler i Helsingborg i maj 2013 under rubriken “Att bygga broar – ett vinnande koncept”. Hon berättade bland annat hur hennes förhållningssätt till sina klienter förändrats sedan hon fått Safiya, somalisk brobyggare, till hjälp i sitt arbete.

“Det var först när jag började släppa min bild av vem jag trodde att jag skulle möta, byggd på en mix av knapphändiga kunskaper, erfarenheter och fördomar, som jag kunde börja möta dem som människor.

Ni vet hur vi människor är – vi får reda på något, läser eller hör något och så börjar vi bygga ihop en bild, sätter ihop olika pusselbitar och tolkar det sedan som verklighet och utgår från att det är sant. Det är också mänskligt även om det inte är så funktionellt – för vi blir ofta lurade – av oss själva.”

Maria Sundvall understryker att hennes och hennes kollegors arbete inom socialtjänsten är mänskligt och det får man inte tappa bort. Om man tappar bort den mänskliga dimensionen blir arbetet både overksamt och meningslöst. Förut tänkte Maria inför varje besök på vad hon kunde lära ut, nu ser hon fram emot vad hon kan lära sig av mötena med sina klienter. Det är en stor skillnad som dels påverkar hennes bemötande, dels gör arbetet roligare.


Lyssna och begrunda

På motsvarande sätt skulle de som i sitt arbete möter ensamkommande flyktingbarn kunna utveckla detta genom att lyssna till och lära av barnens erfarenheter och reflektioner kring dessa.

“Det är jättejobbigt såklart (att berätta sin historia på Migrationsverket). Här skulle en god man kunna hjälpa till bättre, de kunde berätta i förväg vad som ska hända. … Du ska berätta allt som hänt dig, sen är det bara hejdå och tillbaka till boendet. Några gode män är snälla och förstår att du mår dåligt, de kanske tar med sin kille till stan, skjutsar honom tillbaka hem efteråt och så… Några säger bara: ‘hejdå, personalen kommer och hämtar dig’. Och man är så trött och rädd för vad som ska hända, och man har kanske redan glömt vad det var man sa till Migrationsverket. Du vet vad jag menar, stress… Det funkar så. Om gode mannen hjälper dig att tänka igenom vad du varit med om, och berättar vilka frågor som är vanliga att man får så kan man försöka tänka igenom: i vilket land var jag, i vilken ordning hände allting, vem träffade jag? Vissa gode män är bra och hjälper till med sånt. … Dina svar på frågorna och intervjun är jätteviktig för hur allting kommer att sluta.”

“När jag jobbade på McDonald’s fick man lika mycket mindre (pengar av socialtjänsten, som man tjänade på jobbet). … Det var bättre, jag gillade att jobba där, jag var glad. Det vore bättre om de fixade … ett jobb åt en, så skulle jobbet betala. … Det är nog bra för killarna, de lär sig mer och får erfarenhet och får vara i samhället… Den tiden när man kommer så tänker man väldigt mycket… Om man inte har nåt att göra så tänker man bara. Okej, man har ingen utbildning, ingen erfarenhet, men om man får ett litet jobb, – eller en praktik! Då lär man sig istället.”


En utflykt och ett möte

Under arbetet med utställningen framkom två önskemål från ungdomarna. De ville gärna åka på utflykt samt träffa svenska ungdomar. Det blev en resa till Tjörn med tåg, buss och bil, inkvartering på Pilane Bed & Breadfast och möte med flera av Vibeke Bings barnbarn. Det blev en stor upplevelse för alla inblandade, och är något som återkommer varje gång pojkarna berättar om betydelsefulla upplevelser i sina liv. Nedan berättar Tua Bing om första mötet med dessa på Tjörn, och om den vänskap som vuxit fram sedan dess.

Vilken var din bild av ensamkommande flyktingbarn innan du hörde talas om dem genom din mormor?

“Jag hade nog ingen bild, jag vet inte om jag hade funderat över det, om det fanns i min värld… Jag hade nog inte tänkt på det så.”

Hur tänkte du när du hade träffat dem?

“Vad var detta? Vilka öppna och trevliga människor, vilket gäng! Man kände sig så himla välkommen… Det kändes väldigt lätt att umgås, jag kände att jag mötte nån slags kultur som jag inte mött tidigare och som jag gärna skulle vilja hade större del i mitt liv… Något annorlunda och nåt som jag kände saknades i den kultur jag lever i…. Det kändes så självklart att vi skulle vara vänner … alla ska vara med från början och leka och umgås.

Killarna hade sagt att de gärna skulle vilja lära känna svenska ungdomar. … Och då var jag där, och vi hittade på olika aktiviteter, vi var ute med båten, badade, vi var på konstutställning, hade picknick i fårhagen, pratade och lagade mat tillsammans… Sånt som man gör utomhus i sol och fint väder med trevliga människor omkring sig… Det kändes som ett sånt slöseri med värdefulla möjligheter om vi inte hade hållit kontakten. Så på facebook, via sms, och ibland har jag hälsat på i Malmö på boendet och även hängt med till deras vänner.”

Vad har du fått med dig ur detta?

“Jag har fått jättefina vänner, lärt mig jättemycket – jag visste ju inget om ensamkommandes situation… Trots alla hemska saker som de visat i utställningen och pratat om, att det finns så mycket skratt och glädje ändå. Att det finns mycket sorg ändå, men att man kan lägga undan den ett tag.”

Integration, vad betyder det för dig?

“Att integrera – typ att föra samman… ”

Vad tycker du är exempel på misslyckad integration?

“Det är att man inte får känna… att man tillhör någon slags helhet, eller att man har ett sammanhang. Att ha en känsla av att inte höra hemma.”

Finns det några särskilda vägar till lyckad integration?

“Det, som i många andra komplicerade frågor kräver väl en insats både från enskilda individer och politiker eller sådär, som styr… Eller föreningar, det finns så många olika plan. I största allmänhet hade det ju varit käckt om så många som möjligt varit nyfikna på det som är annorlunda, som inte tillhör deras egen norm… Att vara öppen för det och vilja lära sig något. Och sen att inte förvänta sig att alla ska bli likadana, utan att man är olika, fungerar olika, tänker olika och allt sånt fint- man behöver inte vara överens, men att låta folk vara som de är.”

Tycker du att någon är ansvarig för integration?
“Alla är det på olika sätt.”          

Gruppbild på Tjörn

Gruppbild på Tjörn

                                      

Schackspel på Tjörn

Schackspel på Tjörn

Pajvandi hackar vitlök

Pajvandi hackar vitlök

Ja, vi har biljetterna!

Ja, vi har biljetterna!


Flera utflykter och möten

Örkelljunga

Från andra projektåret anställdes dramapedagog Necmettin ‘Neco’ Meletli i projektet. Neco var volontär i TAMAM som projektet haft visst samarbete med. Han bodde på den naturskönt belägna Missionsgården Strandhem i Örkelljunga, dit han kommit som lärarpraktikant. Eftersom utflykter var ett önskemål från projektets afghanska ungdomar, förlade vi andra årets inledande träff dit. På Strandhem bodde också fyra lärarpraktikanter från Holland, Tyskland och Österrike, så nya möten blev möjliga under den intensiva helgen med turkisk dans, musik och god mat som alla hjälptes åt att laga.

“Eftersom vi är nya här behöver vi se nya platser och träffa nya människor. Vi behöver det, det är bra för oss. Vi har lärt oss mycket och pratat engelska. Det är en lugn plats, ibland vi behöver det. Vi har ingen familj att träffa.”

Före hemresan fick alla med ett ord sammanfatta helgen, ett axplock lyder; tack, glad, lycklig, rolig, tillsammans, skrattet, storfamiljen. Det har blivit fler uppskattade utflykter till Örkelljunga, sommar som vinter.

Från Strandhem i Örkelljuna

Från Strandhem i Örkelljuna

Från Strandhem i Örkelljuna

Från Strandhem i Örkelljuna


Göteborg, Tjörn och Vänersborg

Helgen mellan presentationen av utställningen på Världskulturmuseet 9 december 2011 i Göteborg och på Birger Sjöberggymnasiet i Vänersborg tillbringades hemma hos projektledaren Vibeke Bing på Tjörn med bland annat Nobelmiddag med prisutdelning och lussebullsbak. Hotellövernattning i Göteborg och på skolans elevhem i Vänersborg var också upplevelser utöver det vanliga, liksom middag hemma hos Ann Britt Carlsson, projektledare för seminariet på Världskulturmuseet.

Lussebullsbak

Lussebullsbak

 

Läxläsning inför nästa veckas prov

Läxläsning inför nästa veckas prov

 

Advertisements

One response to “Kapitel IV – Ensamkommande flyktingbarn och ungdomar

  1. Pingback: Som broar över mörka vatten | Litorina Folkhögskola

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s