Kapitel I – Om berättelsen, brobyggaren och integrationen

Berättelsen har varit vägledande under hela projektet. Projektets deltagare har enskilt och tillsammans på olika sätt dokumenterat delar av sina livsberättelser. När orden inte räcker till har man använt bilder som framkallat berättelser.

Vid det första mötet med ett tiotal ensamkommande pojkar på PUT-boende (PUT står för Permanent uppehållstillstånd) i Malmö, fick de plocka ett av många vykort som spritts ut på bordet. Sedan fick de berätta varför de valt just den bilden. Läs mer om detta i Kapitel V!

Att berätta om sitt liv är samtidigt en väg att förstå sig själv och sina handlingar. Det kan fungera terapeutiskt som en form av självhjälp, ett sätt att få distans till och sammanhang i sitt liv. De händelser man väljer att berätta om ger struktur och mening åt livsberättelsen. Denna är samtidigt en pågående och ömsesidig process mellan berättare och lyssnare.

Men berättelsen blir ny varje gång den berättas eftersom man anpassar berättelsen efter vem som lyssnar. På så vis förmedlar man olika sidor, delar eller versioner av den utan att för den skull fara med osanning. Vissa händelser berättar man gärna om för vem som helst, medan andra kräver förtroende och tillit för att förmedlas. Hur man ser på tidigare händelser förändras också i ljuset av senare händelser. Livet är en pågående tillblivelseprocess genom upprepade omtolkningar. Man lever livet framlänges men förstår det baklänges, som danske filosofen Søren Kirkegaard uttryckte det.

I detta avsnitt framförs några tankar kring hur berättelsen kan leda till verkliga möten mellan människor och vad sådana möten innebär. Eftersom berättelsen har betydelse för att skapa sammanhang och kontinuitet i livet, sätts också begreppet sammanhang under lupp.

Att uppleva att någon verkligen lyssnar till ens berättelse innebär bekräftelse. Det blir ett möte mellan Jag och Du som kan öppna för dialog mellan berättare och lyssnare. Den schweiziske författaren Michael Ende skriver i Momo eller kampen om tiden:

“Vad lilla Momo kunde bättre än någon annan, det var att lyssna. Men det är väl ingenting särskilt, säger kanske många läsare nu, lyssna kan väl varenda människa? Men där tar ni fel! Att lyssna på riktigt är en stor konst, som mycket få människor behärskar. Och Momo var en rent enastående lyssnare. Hon kunde lyssna så bra att också de dummaste människor plötsligt fick de mest intelligenta tankar i skallen. Inte så att hon sade något eller frågade något, som lotsade in den andre på just de där tankarna, nej hon hörde helt enkelt på, uppmärksamt och intresserat. Samtidigt såg hon på den som talade med sina stora, mörka ögon, och då kände han eller hon hur det plötsligt dök upp en massa tankar som han eller hon aldrig anat att de hade i skallen.”

Mellanmänskliga möten. Den österrikiske filosofen Martin Buber menar att allt verkligt liv är möte och att det är i den mellanmänskliga sfären som man kan finna människans sanna väsen. Men det är långt ifrån alla möten som för honom är verkligt liv.

“På andra sidan om det subjektiva, på denna sida om det objektiva, på den smala bergsrygg, där Jag och Du möts, där är det mellanvarandes rike.” Där möts Jag och Du som subjekt i en ömsesidig, personlig relation. Det är i den sortens relation som jag bekräftar den andre. De flesta möten är förhållanden mellan Jag och Det, mellan subjekt och objekt. Objektet har för mig ingen unik existens och det är något jag iakttar, tänker på, känner för, använder, bedömer, pratar om osv. 

Förhållandet mellan Jag och Det är ensidigt och sker i mitt medvetande, i den individuella erfarenhetens värld. Ett exempel på detta är hur vi betraktar främlingen. Det vi först lägger märke till är det generella. Vi betraktar främlingen som tillhörande en viss typ. Det innebär samtidigt att vi förbigår det som gör en individ unik och oersättlig.

Förhållandet mellan Jag och Det är tämligen tryggt och förutsägbart. Det man ser och hör, betraktar och lyssnar till, sorterar man mer eller mindre automatiskt in under de olika ämnesområden som den egna omvärldsbilden består av och som formats av tidigare upplevelser och erfarenheter. När något nytt och obekant visar sig, krävs eftertanke innan man kan placera det på rätt plats och på så vis upprätthålla den ordning som är ett grundläggande behov hos alla människor.

Men plötsligt händer något som för ett ögonblick bryter Jag och Det-förhållandet. Under en kort stund av direkt närvaro möter man någon eller något som då är det enda man uppfylls av. Det kan vara blickar som möts och öppnar för förbehållslös kommunikation eller aha-upplevelser av något man dittills betraktat på ett sätt som nu framträder på ett annat. Man inträder i Jag-Du relationen som är primär och omedelbar med Du som ett annat subjekt.

Pedagogen Jonas Aspelin beskriver den som ‘riskabel, förförisk, opålitlig, oordnad, intensiv och i viss mening gränslös.’ Å ena sidan vore det outhärdligt att ständigt befinna sig i Jag-Du relationer, å andra sidan kan man inte bli hela som människor utan att då och då uppleva sådana. Det är då man framträder och utvecklas som personer.

Men man behöver också tid för reflektion över det man möter och upplever under dagens lopp. Tid för eftertanke som ibland leder in på nya vägar. Tankar för dagen sänds vardagar 6.50 i SR 1. Under 3-5 minuter kan man då lyssna till en persons reflektion över ett möte eller annan upplevelse som öppnat för nytänkande i hens liv. För den som lyssnar blir det ofta en aha-upplevelse att bära med sig. 

Kriminalvårdsinspektör Martin Höög i Umeå berättade en morgon om sin upplevelse av det första valet i Sydafrika med allmän rösträtt. Det ägde rum i april 1994 och han var där som valövervakare. Miss Setti förestod den slitna vallokalen. Hon röstade först, som för att se att allt fungerade som det skulle.

“Vi hör bara Miss Settis klackar och det förväntansfulla sorlet utanför de ännu stängda dörrarna. Och när hon går runt i lokalen, från bord till bord, blir avprickad på listan, får färg på fingret, ordnar med sina valsedlar bakom tygskärmen och sedan lägger dem i lådorna, då skrivs historia. När miss Setti, som svart kvinna går genom vallokalen och röstar i sitt eget land bär hon i varje steg på årtionden av smärtsam kamp, av förnedring och förtryck, av hopp och längtan. Minnet berör mig fortfarande starkt. Jag glömmer inte miss Setti eller alla de människor som iklädda sina finaste helgkläder började köa i tusental före soluppgången för att få gå och rösta.”

Martin Höög jämför sedan sin upplevelse i Sydafrika med den av valet i Sverige samma år; “stillsamt, tomt, lite avslaget”. Han funderar över hur lätt det är att ta för givet det man redan har. Hans tankar går vidare till människor i vårt land som har svårt att göra sina röster hörda och frågar sig hur man motiverar den som inte blir lyssnad på annars att gå till en vallokal och rösta vart fjärde år. Ett sätt är att ta andra på allvar och på riktigt visa intresse för dem, att varje dag visa självklar respekt för varje människas röst.

Mötet med Mrs Setti satte spår i Martin Höögs livsberättelse och livssyn idag. För honom var det förmodligen ögonblick av total närvaro som gav honom nytt stoff att reflektera över.

Individuella förhållanden och personliga relationer. Som individ framträder man genom att avgränsa sig från andra individer. Det är ett säkert liv, där man betraktar, tänker på, pratar om och bedömer människor och företeelser i sin omvärld/omgivning. Man förhåller sig till Det som är utanför sig själv. Buber menade att Det-världen breder ut sig på Du-världens bekostnad. Det-förhållanden bidrar till individuell utveckling men hämmar personlig. Det-världen är en tämligen säker tillvaro där man låter det mesta man möter under en dag passera mer eller mindre obemärkt förbi. Det är ju så mycket och man kan inte uppmärksamma allt. Det man noterar/lägger märke till har man ofta bestämda synpunkter på utan att ha mer än ytlig kunskap om det. 

Men för det mesta är man redan någon annanstans i tankarna. När man sagt sitt under jobbmötet kollar man på mobilen när nästa tåg avgår, så man kan skynda vidare i sin ‘bubbla’. Alltmedan kollegan talar för döva öron. Vad som skulle kunna bli till dialog genom att aktivt lyssna till vad den andre har att säga blir i stället monologer. Något utrymme för verkliga möten och dialog finns inte. Man har fullt upp med sitt eget. Vilket inte är så konstigt med tanke på den tid vi lever i. Läs mera om detta i Kapitel VI!

Livet som det mellanmänskliga, där Jag och Du möts och personliga relationer byggs och upprätthålls, glöms bort när tiden inte räcker till. Det finns där hela tiden som en möjlighet, som det liv som pågår medan man sysslar med annat. Missar man ständigt dessa möjligheter mår man i längden inte så bra. Kanske kan man se senare års fokus på mindfulness/medveten närvaro som ett sätt att ta itu med detta, som en träning i att träda in i Du-relationer.

Det sociala sammanhanget. Man föds in i och utvecklas i ett socialt sammanhang. Som litet barn blir man – i bästa fall – sedd och älskad för den man är. Man bekräftas och utvecklas i samspel först med närstående, senare med andra släktingar, vänner och grannar. Som flykting har man förlorat hela eller det mesta av sitt sociala sammanhang och det tar tid att bygga nytt.

Men det är inte bara det sociala sammanhanget som går förlorat när man lämnar sitt hemland. Inte heller det sammanhang som utgörs av allt i ens tidigare omvärld och som var självklart där finns på samma sätt eller alls i den nya och annorlunda tillvaron.

Den medicinske sociologen och stressforskaren Aaron Antonovsky har utvecklat begreppet ‘Sense of Coherence’, på svenska ‘Känsla av sammanhang’ och förkortat KASAM. Begreppet har tre komponenter; begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. För att kunna se sammanhangen i de situationer vi hamnar i eller de företeelser vi ställs inför, måste vi kunna förstå (begriplighet) och se det meningsfulla i dem men också kunna hantera dem. 

Antonovsky betraktar stressfaktorer som krav som det inte finns några omedelbart tillgängliga responser på. De är livserfarenheter präglade av bristande entydighet, under- eller överbelastning och utan möjlighet till medbestämmande.

Stressorer kan grovt indelas i tre typer; kroniska, viktiga livshändelser och dagliga förtretligheter. Med hänsyn till projektets inriktning kan man säga att själva invandrarskapet kan vara en kronisk stressor och att migrationen är en viktig livshändelse. Den tredje sortens stressor motsvaras av allt främmande och förbryllande i kulturmönstret, och som är självklart för dem som vuxit upp med det. Eller som en flykting uttryckte det: “Varje dag är en utmaning.”

KASAM handlar om sammanhanget i stort, hur man får världen omkring sig att ‘hänga ihop’. I det sociala sammanhanget ingår man som individ och person tillsammans med andra människor som vet vem man är och kan placera en i förhållande och relation till de andra. När man förlorat sitt sociala sammanhang och kommit till främmande land ersätts den känsla av kontroll över sitt liv som man tidigare hade av villrådighet. De man möter ser bara egenskaper som man har gemensamma med många andra med samma ursprung. Man betraktas inte längre som en unik individ.

Mycket talar för att sociala sammanhang främjar Du-relationer och Du-relationer bygger sociala sammanhang. Som nykomling behöver man därför möjligheter att utveckla sådana. Det kan ske på ‘varma platser’ som en tidigare projektdeltagare uttryckte det. Det är mötesplatser där man inte behöver prestera något särskilt utan i stället vågar vara nyfiken och öppen för möten med andra. Dialog blir möjlig.

Dialog är det samtal mellan människor vars syfte är att förstå sig själv och livet bättre. Det handlar inte om förhandlingsteknik, propaganda eller argumentation. Dialog är ett samtal där människor öppnar fönster mot varandra, får mer ljus på sig själv, ser den andre och mer av världen. 

Dialogen är inte maktens språk utan innebär en livssyn där alla människor är medmänniskor med grundläggande samma värde och samma möjligheter till utveckling på egna betingelser. Dialogen är det rum där människans identitet och självkänsla kan skapas och förändras. (Ur arbetspapper från Institut for Diapraxis). Ibland utgörs dialogen av berättelser som utvecklas/föds ur varandra.

Sammanfattande om berättelsen:

• Att berätta något för någon som lyssnar innebär bekräftelse.

• Berättelsen är ett redskap för att skapa sammanhang och kontinuitet i livet.

• Mötet mellan berättare och lyssnare öppnar för dialog.

Brobyggaren

Man kan se brobyggarens arbete som ett sätt att skapa sammanhang och kontinuitet. Brobyggare underlättar mötet mellan två kulturer. De är uppvuxna i den ena kulturen men också väl etablerade i den andra. I projektet är brobyggarna en länk mellan de nyanlända från det gemensamma ursprungslandet och det svenska samhället.

Som brobyggare måste man ha stort personligt intresse för människor. En viktig aspekt är att brobyggaren är lekman. Arbetet bygger på tillit från såväl målgruppen som från medarbetare och representanter från det svenska samhället. Det innebär en väl avvägd balansgång där “båda sidor” kan känna respekt, tillit och förståelse.

Brobyggaren på Familjens Hus
Mahasen Al-Zubeidi har nu fast tjänst som brobyggare på familjecentralen Familjens Hus i Malmö. Brobyggarens modersmål är arabiska och hon arbetar inom ramen för familjecentralens struktur. Arbetet har kretsat kring vad som händer runt en familjecentral. Den främsta målgruppen är familjecentralens barn och föräldrar. Brobyggaren har funnits med i en arbetsgemenskap bestående av olika yrkesgrupper och kunnat få råd och hjälp av dessa. Tillsammans har de hittat fram till arbetsformer för brobyggaren (Kapitel III).

Brobyggaren i kvinnogruppen och för ensamkommande barn och ungdomar
Mohammad Gulchin har arbetat under lösare former utan förankring på någon arbetsplats med såväl kvinnogruppen i Eslöv som med ensamkommande flyktingbarn och ungdomar i Eslöv och Malmö, alla från Afghanistan.

Redan när projektet startade arbetade Mohammad Gulchin på frivillig bas som en slags brobyggare. Genom att vara väl etablerad i det svenska samhället och ha stort personligt förtroende från sina landsmän, hade han etablerat ett utbrett kontaktnät på båda håll. Utan kontor och arbetsplats har han fördelat sitt arbete mellan olika orter. Telefonnumret, till vilket alla som behöver honom ringer, är hans privata. Detta har inneburit oklarheter för alla inblandade. Var går gränsen mellan jobb och privatliv?

Ryktet om brobyggarens insatser sprider sig. Fler och fler hör från någon annan att brobyggaren går att lita på. Han har svar på frågor och kan hjälpa till med det ena eller det andra. Brobyggaren har stått ensam inför det faktum att omfånget av hans arbete vuxit alltmer ju mer han arbetat. Det har inte funnits någon tydlig struktur att luta sig mot och fungera inom.


Mellan lekman och professionell
Arbetet är tudelat. Å ena sidan bygga en tillitsfull relation, å andra sidan vara ett praktiskt stöd. Förtroende kan endast andra ge. Det baseras på erfarenheter, referenser och rykten.

Privata bekymmer, som i den egna kulturen bara kan anförtros vänner och familj, är svårt att anförtro en myndighetsperson. Därför är den personliga relationen avgörande för brobyggaren. Ibland kan det handla om att bara lägga armen om någon, en omsorg som inte är självklar om man arbetar som socialsekreterare.

Som brobyggare får man fungera som psykolog, tolk, informatör, lärare och inspiratör. Man följer med till läkare och myndigheter, förklarar och instruerar. Det är inte professionellt stöd eller rådgivning som gäller. Brobyggaren arbetar inte utifrån teorier, metoder eller behandlingsmodeller. Det finns det utbildade människor som kan. Snarare är man en slags jourhavande vän, ett välkänt ansikte, en person som alltid lyssnar. För brobyggaren är det lika naturligt att lösa ett problem genom långa samtal med klientens släkt och familj, som att avhandla ett inbokat möte på tjugo minuter.

Funktionen växer fram och utformas utifrån de frågeställningar målgruppen inte hittat lösningar på i den befintliga samhällsstrukturen. Brobyggarrollen med diffusa gränser mellan det formella och personliga vållar problem. Arbetet bygger mer på personliga avväganden än på formellt avgränsade arbetsuppgifter vilket gör det svårt att “lämna jobbet på jobbet”.

Mellan två kulturer
Brobyggare har insikter om likheter och skillnader mellan de båda kulturer som arbetet berör. De är införstådda med två olika system för att hantera livets svårigheter. Ofta rör det sig om kulturella missförstånd. Genom brobyggarnas arbete ökar också förtroendet mellan de nyanlända och svenska myndigheter och andra samhällsinstitutioner.

Ett fenomen i en kultur kan ha motsatt betydelse i en annan. Något som sker i välvilja kan uppfattas som en förolämpning. Dagligen uppstår sådana missförstånd och passerar i värsta fall utan att klaras upp. Om det inte klargörs riskerar fördomar att frodas på båda håll. I förlängningen leder detta till ett ömsesidigt ointresse inför integration.

Integrationen handlar om ömsesidighet och respekt som förutsättningar, kommunikation och dialog som redskap i en process där kunskap om varandras normer och värderingar blir resultatet.

Bakgrund
Det synsätt som präglat integrationstänkandet objektifierar ‘den andre’ och skapar därmed en hierarkisk ordning och bortser från ömsesidigheten i mellanmänskliga möten. När man använder kategorier som svenskar, invandrare, danskar eller afghaner framstår dessa grupper av människor samtidigt som anonyma och homogena. Man betraktar dem som olika typer av främlingar och då ser man inte det unika hos dem. Man värderar och placerar människor utifrån de kategorier som man känner sig själv tillhöra.

Det sker oftast omedvetet eftersom man under uppväxten, av familj och andra närstående, fått med sig värderingar som blivit självklara och därmed omedvetna. De ingår i den ryggsäck av upplevelser och erfarenheter som man präglats av och genom vilka man blivit den man är.

Människor som kommer hit från andra länder och med annan kulturell bakgrund, kan man till en början inte ‘placera’ annat än som främmande män eller kvinnor som liksom hamnar utanför den rådande, mer eller mindre hierarkiska ordningen präglad av svenskhet som norm. Det medför ofta diskriminering av människor som inte uppfyller denna norm. Oavsett om diskrimineringen är medveten eller omedveten uppfattas den som diskriminering av den som är utsatt för den.

De man ser som utanför räknar man inte med. För den som på så sätt exkluderas från gemenskapen, vare sig det sker på individ-, grupp- eller samhällsnivå, innebär det att inte bli sedd, bekräftad eller tagen i anspråk. Då ligger det nära till hands att känna sig diskriminerad även om det inte är menat så från de andras sida.

I “Vi och dom. Teoretiska reflektioner om makt, integration och strukturell diskriminering” skriver Paulina de los Reyes under rubriken “Intersektionalitet, makt och strukturell diskriminering” om hur man skulle kunna komma tillrätta med denna typ av diskriminering. Hon menar att man med fokus på individers erfarenheter, strategier och livsval kan synliggöra berättelser och handlingar som utmanar den diskriminerande ordningen.

Det är först när de diskriminerades erfarenheter accepteras som kunskapsbärande, i bemärkelsen att de ger viktig information om samhällets organisering och människors levnadsvillkor, som det blir möjligt att påbörja arbetet mot diskrimineringen. Det handlar om tolkningsföreträde, d v s att lyssna till och ta på allvar den som upplever sig diskriminerad. 

Och det förutsätter mellanmänskliga möten som öppnar för dialog och som i sin tur framkallar berättelser. Dialog så som den beskrivits i sista stycket under Berättelsen, innebär att deltagarna har lika rätt att uttala sig och svara an på vad den andre har att säga. Det dialogiska samtalet präglas av bekräftelse och nyfikenhet. Fördömande eller uppläxande uttalanden hör inte dit, då går balansen i samtalet förlorad. Dialogens villkor är jämlika och bygger på ömsesidighet och respekt.

Dialog är tvåvägskommunikation
Den brasilianske pedagogen Paolo Freire utvecklade under sitt arbete med alfabetisering av vuxna en frigörande eller problemställande undervisning som är en lärande situation där föremålet eller ämnet för undervisningen fungerar som en länk mellan lärare och elev. Det handlar inte om förmedlande av information från lärare till elev, utan om en dialog dem emellan. Läraren och eleven utforskar tillsammans det som undervisningen handlar om, vare sig det ingår i studieplanen eller är något som eleven undrar över. Båda lär något nytt och blir gemensamt ansvariga för en process där båda växer. Det blir ett ömsesidigt lärande som leder till förhöjd medvetenhet och fördjupad kunskap om det aktuella ämnet.

Behovet av brobyggare/kulturtolk är uppenbart i varje sammanhang där lärare/cirkelledare och elever/deltagare inte talar samma språk och har olika kulturell bakgrund. Medan tolken översätter ord för ord vad som sägs, förmedlar brobyggaren också innebörden av sådant som inte har sin direkta motsvarighet i de inblandade kulturerna. På så sätt får läraren/cirkelledaren upp ögonen för nya sidor av verkligheten eller nya sätt att betrakta den på. Genom dialog utvecklas kunskapen om det förut okända, misstolkade och/eller diffusa.

Information är envägskommunikation som får föga effekt när mottagaren inte kan koppla den till något redan bekant.

För många av våra nykomlingar i landet är blanketter som av olika anledningar måste fyllas i ett problem. För t ex handläggaren på socialkontoret eller arbetsförmedlingen är det självklart hur man gör. För den som varken kan språket, förstår syftet eller har något motsvarande att ‘hänga upp’ företeelsen på, tar det tid att lära sig. Även om man kan språket, förstår syftet men inte tidigare haft anledning att fylla i socialkontorets blanketter är det faktiskt också svårt. Varken språk eller tänkande kan existera utan en struktur att referera till.

I skolans värld motsvaras envägskommunikation av ‘korvstoppningsmetoden’; läraren fyller eleverna med fakta som inte ska ifrågasättas. Något utrymme för kreativitet lämnas inte och medvetandet isoleras från världen.

Ting tar tid – glapp och bromsklossar
Resultatet av en dialogisk process präglad av ömsesidighet och respekt blir nya insikter och ny kunskap för deltagarna. I möten mellan människor med olika kulturell bakgrund kan glapp och bromsklossar i samhällssystemet bli synliga med hjälp av brobyggare.

“Verkligheten av idag har för länge sedan gått förbi vårt samhällssystem.” Så sade en erfaren medarbetare på Arbete och försörjning i Eslöv. Det tar tid innan förändringar i människors levnadsomständigheter sätter avtryck i samhällsstrukturen. Så har det alltid varit, men det förefaller som om förändringarna går snabbare idag. Samhällsinstitutioners regelverk är anpassat efter den verklighet som rådde vid en tidigare tidpunkt. Exempel på detta finns i Kapitel V.

Glapp i regelverket upptäcks inte av dem för vilka regelverket fungerar som en självklarhet och som har vad som krävs för att passa in i det. Brobyggaren fyller här en funktion dels som förmedlare av den frustration som glappen förorsakar, dels som synliggörare av glappen.

Bromsklossar uppträder i olika skepnader. Det kan vara tolken som varken kan eller vill förmedla vad klienten säger; det finns 6-7000 tolkar, men bara 900 auktoriserade. Tolken ska översätta och inte tycka och varje tolkat samtal är ett steg i integrationsprocessen – det kan främja eller hindra. Tolken har betydelse för såväl rättssäkerhet som integration. Läs mer om erfarenheter av tolkar i Kapitel IV och V!

Socialtjänsten kan vara en annan bromskloss eftersom det finns ett glapp mellan de ensamkommande barnens behov och socialtjänstens förmåga att tillgodose dessa. Det handlar bland annat om okunskap, villrådighet och standardlösningar. I Kapitel IV finns mer om detta.

De allra flesta som kommer till vårt land som flyktingar har en strävan att komma vidare med sina liv. De vill lära sig svenska, utbilda sig och hitta ett arbete för att försörja sig. När glapp och bromsklossar tar fokus från dessa mål sinar så småningom drivkraften att nå dem.

Konsekvenserna blir såväl samhällsekonomiska som personliga. Integrationen försvåras och fördröjs och risken är stor att främlingsfientligheten tilltar.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s